168
— Ni befaller det, min fru. Nå väl, vet då, att i stället för orderna om den förberedda utvexlingen, erhöll min far i dag befallning från czaren att alla fångarne i morgon skola utföras till Camina most[1] att nedskjutas[2].
— Barmhertige Gud!
— Trösta er! Ty som jag sagt, er man skall räddas. Från mitt regemente skola alla vakterna hos fångarne fördubblas och förses med skarpa skott. Men jag har gifvit mina order med beräkning på tid för Stael att undkomma. Lyckligtvis har jag fått reda på en tysk köpman, som i denna qväll beger sig på resa genom Lithauen åt Polen och i hvars sällskap han tryggt kan färdas. Som tyskens bror är hofmästare i mitt hus, har jag liksom ett band på honom, som svarar mig för att han icke missbrukar mitt förtroende. Allt är således färdigt. Det öfriga beror på er mans egen skyndsamhet. Han måste blott antaga någon förklädnad, som kan dölja hans rätta utseende och gestalt.
— Och min hustru? — Och Stael räckte armarna mot Ingeborg.
— Stael, — sade hon och sjönk i hans famn — du finner mig icke så oförberedd som du tänker. Din befrielse har någon tid varit målet för alla mina tankar och önskningar. Furst Gagarin kan intyga det, och sjelf skall du finna bevis derpå.
Hon berättade nu det förslag hon uppgjort och de förberedelser hon vidtagit.
— Och jag skulle kunna slita mig från ett hjerta så fullt af kärlek? Jag skulle kunna lemna dig ensam åt faran?
— Faran för mig är ingen. Czarens grymma dom kan ej drabba qvinnorna, — sade Ingeborg,
— Och om er maka behöfver en beskyddare här, tillåt mig få försäkra er att hon skall finna den i mig! — sade Alexander.
— Nej, jag kan icke förmå mig dertill! Min furste! — Och Stael vände sig till Alexander:
— Ni sjelf är make. Säg, skulle ni kunna slita er från ett hjerta som visade så mycken kärlek, som så glömde sig sjelf för er?
Alexander drog en suck i stället att svara.
