Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

171

kunnat tjena till typ för Macbets hexor. Hade Stael haft den allraminsta benägenhet att tro på augurer, så skulle han lätt tagit den gamla qvinnan för ställets onda genius, och genast skyndat derifrån såsom flyende för ett olycksöde; men nu tänkte han snarare att dess uselhet skulle afvända alla efterspaningar, ifall man verkligen skulle hafva anställt sådana efter honom.

Efter otaliga försök att göra sig förstådda af den gamla, som dels var döf, och dels okunnig med hvarje annat tungomål än den simplaste bondryska, och vid hvarje missförstånd lät en ström af eder tolka sin obekantskap äfven med tålamodets vackra dygd, lyckades det ändtligen våra resande att här få sig herberge öfver natten.

Såsom man väl kan förstå, var detta ställe icke så beskaffadt att resande der gerna inträdde, hvarför ett enda litet gästrum var mer än tillräckligt för beholvet, alldenstund det sällan inträffade att någon kände sig frestad att sätta sin fot inom dess tröskel. I detta rum blefvo emellertid Stael och den tyske köpmannen instufvade, under det gumman med mycket knot och krus tillredde de begge sängarne som der befunnos.

Ehuru litet inbjudande för sömnens andar man skulle tro den hufvudgärd vara, som tillredts af sådana händer, hade vår hederlige tysk dock knappast, efter det han tömt en god mugg öl, som huset lyckligtvis hade att bestå, nedlagt sitt hufvud, innan de omisskänneligaste sömnljud förkunnade att han icke mer fanns i de vakandes verid. För Stael deremot var ingen sömn att vänta. Tanken på hans älskade Ingeborg och de oväntade händelser som gifvit ett så nytt och äfventyrligt uppslag åt hans öde, höll honom i alltför stark spänning för att han ett enda ögonblick skulle kunna låta öfverraska sig af förgätenheten deraf. Sedan han några timmar kastat sig fram och åter på sin säng, på hvilken han halfklädd nedlagt sig, slog han opp eld och påtände tranlampan, som var den värdiga belysningen åt detta ställe.

Hans känsla sade honom att Ingeborg i hans rensel gömt någon af de böcker, med hvilkas läsning de tillsammans brukade sluta sin dag, och nedkalla himlens beskydd öfver nattens frid; och hans behof dref honom oemotståndligen att öppna dess blad för att hemta den hugsvalelse som religionens kraft och minnet af den älskade der förenade bjödo honom.

Han hade icke bedragit sig. Men vid letandet derefter påträffade han något som han ännu mindre väntat sig, och hvaraf han kände sig lika djupt rörd. Det var det lilla skrinet,