172
som innehöll alla Ingeborgs nipper och dyrbarheter. Här återfann han alla de prydnader, hvaraf han visste henne vara besittning, ända till den medaljong som omslutit hennes mors porträtt, hvilket han dock fann uttaget, och således förvaradt af den barnsliga kärleken.
Vid åsynen af detta nya bevis på hennes rörande ömhet, kände Stael sina ögon fuktas af tårar. Han tryckte medaljongen till sina läppar och betraktade med en nästan pietistisk känsla de dyrbara ringarne och smyckena, som voro ett arf af vördade slägten och ämnade att under lyckligare förhållanden i palatsen och konungagemaken blanda sin strålande glans med en skönhet, skapad att der hemta sin beundran och sitt pris. Ur de många tankar och betraktelser, hvaraf han kände sig öfverväldigad, väcktes han slutligen genom bullret af en vagn, som på långt håll lät höra sig. I den förmodan att det kunde vara någon resenär, hvilken, okunnig om ställets beskaffenhet, här kom att dela hans och hans kamrats lott, men betänkande att försigtigheten är den angelägnaste omsorgen för em person i hans belägenhet, nedlade han i hast nipperna, släckte lampan, kastade elddonet i en vrå och lade sig, med skrinet under bufvuddynan, i sin säng.
Hans förmodan var endast alltför rigtig, ty efter en liten stunds förlopp hörde han vagnen stanna på gården, och väldiga slag på förstugudörren förkunna att någon önskade komma in, Men denne arme någon var icke lyckligare än han och hans kamrat nyss varit, utan fick fullt ut lika länge hålla på att klappa, tills ändtligen samma slags klinkning på låset inifrån, som bebådat deras inlåtande, äfven nu tillkännagaf samma resultat för honom. Men må man föreställa sig Staels känslor, då han får höra en röst, den han igenkände vara general Tschammers, begära att blifva insläppt och erhålla ett rum! Det minst tiofaldiga upprepandet af samma begäran, hvartill gummans döfhet tvingade den talande, lemnade Stael så mycket säkrare öfvertygelse om att han ej bedrog sig.
— Ett rum, — upprepade qvinnan gäspande, sedan hon ändtligen hunnit öfvertyga sig om hvarom saken handlade. — Vi ha bara ett, och i det ligga redan tvenne herrar, som kommit från Moskau i qväll.
— Från Moskau, — sade generalen, — Nå väl, för mig dit in. Jag undrar just om händelsen der redan hunnit blifva bekant! sade han lågare. På så usla ställen måste man underkasta sig de olägenheter som icke kunna undvikas.
