174
— Hvad! — brummade generalen. — Ni är något häftig i edra rörelser.
— Hvem tusan stör min goda sömn?
— Ni har släckt lampan. Hur skola vi få eld på den igen?
— Man sofver inte vid ljus, min broder.
— Er broder? — Förlåt mig, min herre, jag är en resande, hvars ekipage gått sönder och derför nödgats taga in här; man har anvisat mig detta rum; jag har derför lika rättighet som ni, att begagna mig af de få förnödenheter det bjuder. Jag vill ha eld på lampan.
— Mjuka tjenare, min herre! Kan icke vara er till tjenst. Var god och anmäl er hos värdinnan på stället. Innan ni hunnit få henne vaken och hon att få eld på lampan, hoppas jag att längesedan vara insomnad, emedan jag känner hvad tid processen fordrar, och ber jag er begagna edra rättigheter iså vidsträckt mån ni behagar, blott att vi, min kamrat och jag, få sofva i fred.
Här gällde nu att antingen qvarblifva i mörkret, eller gå miste om den nyhet han önskade erhålla. Tschammer valde det förra och sade:
— Jag tackar er för rådet. Ehuru otrefligt det är att vara i mörkret, tror jag dock att jag föredrager det framför att underkasta mig alla obehagligheter, som den gamla trollpackans handräckning skulle kunna lägga i ljuset. Ni har förmodligen gjort en lång resa, emedan ni kan njuta en så afundsvärd sömn?
— Åh nej! Bara från Moskau i qväll. Men jag har en liten resa för mig i hopp att göra goda affärer, och då kan man ta sin sömn med hjertans lust.
— I qväll från Moskau, säger ni?
— Ja, vid pass klockan nio. Man kommer alltid sent från hemmet, då man måste slita sig från vigtiga affärer.
—— Hvad nytt i Moskau, min herre?
— Förlåt min frågvishet. Intresserar det er? Är ni bekant der?
— Jag ämnar mig dit, och tar gerna emot underrättelser derifrån.
— Ni ämnar er dit? I denna natt?
— Så snart min vagn hinner bli lagad, hvilket jag hoppas ej skall dröja länge, emedan man sade mig att en smed skulle finnas i byn.
