175
— Ni kommer då lagom för att få se… Man sade att de svenske skulle… Men, herre, det är väl icke möjligt att czaren vågar — att han har hjerta, mente jag, att utgjuta deras blod?
― Hvad säger ni?
— Hm, jag talar efter pratet jag. I min bod och på mitt kontor vet man litet om hvad man bör rätta sig efter eller ej af dylika rykten. Dessutom fick jag höra det just som jag satte mig i vagnen. Ser ni, midt öfver på gatan bodde det hos en af mina vänner ett par svenskar, och just som jag skulle fara kom deras värd och tog afsked af mig och sade, att vakterna fått skarpladdade gevär och att något farligt förestod,
— Så! — sade Tschammer och Stael märkte att han andades starkare.
— Det var ändå beskedligt folk de der svenskarne — återtog Stael, som ännu icke funnit skäl förmoda att Tschammer fattat några misstankar mot honom. — Och så kunde vi också något lite förtjena på dem, det vill säga på de rikare, som hade pengar att öda, De måtte spelat bra sinsemellan, de bestarne!
Tschammer svarade icke,
― Det var en som hette Stael…
— Stael von Holstein, menar ni?
— Kan hända, fast jag inte känner honom till hela den ramsan af namnet.
— Hvad har ni er bekant om honom?
— En mycket hederlig karl! Behöfde ofta pengar och hade redbara saker att låna på.
— Och han lade sig i händerna på er?
— Han behöfde min tjenstaktighet, och jag är den hjelpsammaste menniska i verlden. Hade alltid goda panter. Hustruns nipper, redbara saker!
— Hustruns nipper, säger ni?
— Ja, stackars liten, inte kan det vara så roligt för en hustru heller att få släppa till sina grannlåter för de pengar mannen behöfver till sina spelskulder. För min del skulle jag hellre — — ja herre, jag ville hellre dö, än att ge min hustru skammen att ha en sådan man!
— Pantsatt sin hustrus nipper, säger ni?
— Ja just det! Men inte har jag något att beklaga mig öfver; ty ser ni, den som förstår sin sak, lemnar aldrig kontanter för mer än halfva värdet.
— Hans hustrus nipper i edra händer?
— I mina händer!
