179
sam i det toma hemmet, under det er man svärmar i otyglade bröders gillen och söker andra retelser än dem kärleken borde tillfredsställa; och ni skulle icke hafva tänkt, eller frågat er sjelf: — Skulle ej en bättre lott bort vara mig ämnad, skulle icke mitt hjerta förtjena en varmare kärlek?
— Om dessa ord äro uppfunna i tanke att inskjuta ett frö till misstroende emot min make, så äro de fruktlöst använda, och, jag nödgas tillstå det — falla med förakt tillbaka på deras upphofsman.
— Ni vill förneka deras sanning? Ni tror mig kanhända tala hvad jag icke kan bevisa?
— Jag gör det förra utan att vilja sätta er på det svåra profvet af det senare,
— Än om jag, å min sida, anmodade er derom, för att öfvertyga mig om mitt misstag? Om jag bad er att få se de nipper ni fått efter er mor, hvad skulle ni då säga?
— Herr general, — stammade Ingeborg, och hennes förlägenhet blef synbar, — det skulle vara en förolämpning, att lägga ett bevis i dagen för en oskuld som icke behöfver bevisas.
— Tschammer log. — Det är alltså makans grannlagenhet som afhåller er? O, qvinliga ädelmod! — — Det gör mig ondt, min fru, att nödgas vittna mot er, men jag har intet annat val för att ej se mig misskänd. Se här! — Och han framtog asken och slog ut nipperna på ett bord.
Vid deras åsyn bemäktigade sig den högsta fasa Ingeborg, och hon utropade med bleknande läppar:
— Barmhertige Gud. Ni vet då allt! Han är upptäckt!
— Och er kärlek är ännu densamma? — frågade Tschammer ironiskt.
— Grafven skall icke kunna förändra den! — Och bon sjönk tillbaka i soffan och gömde sitt ansigte i sina händer.
— Tag dem, min fru! De äro edra.
— Mina, o ve! Måtte deras sorgliga lott bli att sjunka med honom, med oss begge i grafven! — Dock nej, de äro profanerade af ert skämt och er lögn! Tag dem, kasta dem i sanden eller i floden, på det de för ingen må sqvallra om hur kärlek och trohet äro dömda att gå under på jorden!
— Ingeborg! — Och Tschammer tog ett steg emot henne.
— Och grymheten segra! — tillade hon i det hon sprang upp och for tillbaka.
— Lugna er, — bad generalen och återtog sin plats. — Ni har sjelf uppmanat mig dertill. Det är således grymt att
