178
ledes icke väcka några misstankar om hans offers undkommande.
— Min fru, — sade han i det han förde Ingeborg till soffan och sjelf tog sin plats på en stol ett stycke derifrån — det hårda öde, som genom czarens stränghet mot edra landsmän drabbat er, har kallat mig hit. Ni skall förlåta mig detta.
Ingeborg gjorde en böjning på hufvudet utan att svara.
— Jag har kännt ert lidande som mitt eget, och min enda tanka har varit att kunna befria er man från det öde som väntar honom.
— Er godhet är mycket stor, min general.
— Ni finner det? En större belöning kan icke skänkas mig.
— Den största måste dock vara den, som ni hemtar af ert eget hjertas bifall.
— Mitt hjerta tillhör er, det är således endast genom er, det kan skicka mig sin lön.
— Herr general!
— Ni vredgas, men bortlägg denna vrede, försona er med en känsla, som ni hos mig adlat till trohet, till evig dyrkan, och ni har räddat er makes lif.
— Är det för detta ändamål ni kommit hit, herr general, vågar jag be er lemna fristaden för min smärta, mitt toma och bedröfliga hus obesmittadt af ert deltagande.
— Ha, min fru, vill ni med detta kalla, stolta svar säga mig att ni vågar trotsa på er makt öfver mig? Kanske tror ni att jag icke skulle hafva hjerta låta sorgen bleka rosorna på edra kinder, och tårarne fördunkla edra ögons glans? Men lita icke derpå! Sätt mig icke på ett prof, det jag säger förut, att jag icke skall genomgå! Den ena elden tänder den andra, kärleken förtviflan, förtviflan hämden. Ni misskänner min känsla, endast emedan ni icke förstår dess djup. Och ni har likväl redan erfarit hur den äkta mannens kärlek sjunker ner till prosaismens och mäkleriets lumpenhet, då deremot älskarns alltid brinner med dyrkans helgade flamma.
— Hvad vågar ni säga mig, min general? Hvad berättigar er, att inför mina öron uttala dessa vanhelgande jemförelser?
— Och de skulle verkligen icke sjelfva hafva tvingat sig på er? Ni har endast varit gift i trenne månader, min fru, och ser er man beröfva er edra dyrbarheter, ni ser edra smycken ryckas från er panna, er hals, edra armar, och hvarför? — på det han må kunna öfverlemna sig åt den uslaste af alla passioner! Ni sitter efter trenne månaders giftermål ofta en-
