27
Tilldragelsen underlät icke att göra uppseende, och bland den hop, som, oaktadt den allmänna förvirringen, fängslades deraf, befann sig en borgare, som åtog sig att föra dottren till stadens tappre och älskade försvare i säkerhet, skulle det också ske på bekostnad af hans eget lif.
Innan vi afsluta detta kapitel och i ett nästföljande föra läsaren en ny tid och nya händelser till möte, torde vi med några ord böra göra honom underrättad om det öde, som drabbade de vid Narva blifna fångarne. Detta blef i allmänhet mindre svårt än man föreställer sig. Kung Carls segrande framfart i Polen, och den förbländande öfverlägsenhet, hvarmed han der uppträdde som hämnare och skiljedomare för konungar och stater, och den lycka som följde hans äfventyrliga framfart, öfvade på czar Petter en fruktan, som bjöd honom att behandla den oöfvervinnerlige hjeltens fångne krigare så, att han ingenting skulle ha' att befara af en återfallande vedergällning. De blefvo alla förda till Moskau och, med undantag af Horn, som äfven der blef förvarad i ett föga hyggligare fängelse, än det i hvilket vi sett honom inneslutas i Narva, bemötta på ett sätt, hvilket, om de icke varit fångar, ej lemnat något öfrigt att önska. Flera af dem blefvo genom sitt ädla väsende och sina intagande umgängesgåfvor införda i de bästa sällskapskretsar.
5 Kapitlet.
Trenne år hade förflutit efter Narvas öfvergång och Horns tillfångatagande, då kung Carl, saknande denna tappra krigare, började underhandlingar om hans utvexling. De lyckades, och ändtligen såg sig Horn efter sina långa lidanden nära den stund då han åter skulle känna sig fri och i tillfälle att ånyo börja ett lif i verksamhet för det kall, som sysselsatte och lifvade hans själ.
Emellertid voro hans barn ännu under Tschammers beskydd. Som en man af ära hade han vördat det löfte han gifvit deras fader, och som en man af hjerta hade de arma barnens värnlöshet rört hans medlidande.
Tschammer var en man i sina bästa år, föga öfver trettiotalet, och af detta djerfva och trotsiga lynne, som af faran gör en lek och af sin egen styrka sin aldrig irrande tillförsigts säkra ankargrund; dertill egde han denna fasthet och bestämdhet
