Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

29

gång uppfylla sin gemåls åstundan och förkorta det pligtskyldiga återseendets stunder, genom att sjelf åtaga sig ärendet att hemta Horns barn.

I denna afsigt begaf han sig, åtföljd af sin adjutant, åstad att träffa sin furstinna. Han hade icke sett henne på flera år, och fruktade verkligen, till följe af den excentriska värma hvarmed hon uttryckte sin långtan och otålighet efter honom, för mötets lycksaliga ögonblick.

För att emellertid smickra henne med något sken af motsvarande värma och delade känslor, steg han vid början af slottsparken ur sin vagn, för att, skjutande gent genom denna, hinna i förväg fram till slottet, för hvilket ändamåls vinnande kusken dessutom fick sig anbefalldt att taga en liten omväg och köra ganska långsamt. Åsynen af parkens lummiga grönska och de storartade utsigter, som der och hvar öppnade sig för ögat, togo snart med fängslande makt hans uppmärksamhet i anspråk; som dagen dertill var tryckande varm, och den inre driften ganska sval, så verkade detta allt återhållande på hans yttre menniskas rörelsefart, så att han icke allenast saktade sin gång, utan slog sig också ned på en bänk under en ek, hvarifrån en förtjusande naturtafla log hans blickar till möte. Här hade han emellertid icke länge sutit, innan han fick höra ljudet af tvenne unga röster samt ett sakta prasslande i gräset såsom af lätta steg. Han såg åt sidan och blef i sitt granskap varse tvenne unga flickor, som kommo att slå sig ner helt nära honom, i skuggan af några låga buskar, under det de företogo sig att binda kransar. Det behag hvarmed de utsträckte sina små hvita händer efter blommorna, som vexte omkring dem, och flätade dem i sina kransar, samt deras samtal väckte hans uppmärksamhet.

— Hvem skall din krans tillhöra, Ingeborg? — frågade den ena.

— Jag vet icke, — svarade en mild, vemodig stämma — hur det kommer sig, men då jag knyter en krans, tänker jag alltid på en krigare. Fast det nu är trenne år sedan, stå ännu scenerna i Narva så lifligt för mig, att det stundom är som om de fattade mig med verklighetens hela makt.

— Jag minnes dem också, men blott som en dröm — sade den första.

— Ännu tycker jag mig ofta se vår räddare i kyrkan, så klart, så tydligt, som om han åter stode framför mig. Och vår far sedan — ack! aldrig kan jag glömma hans öde! Vår stackars fader!