33
för menniskotyckenas olikhet. Om icke dårskapen fann sina gynnare, skulle endast skönheten och förtjensten gå bekransade på jorden; och då skulle de få hela narrskaran till sina oförsonliga fiender.
— Inga dumheter i dag, Naddin! — sade furstinnan. — Min gemåls återkomst skall endast stämma alla sinnen till glädtighet och munterhet.
— Jag ber er låta den stackars menniskan i fred få skjuta fram de små gnistor förnuft, som naturen ännu bibehållit vid lif i hans hjerna, — svarade Tschammer.
— Dumheter och förnuft, det är ju blott tvenne olika tungors namn på samma sak? Men se fröken dånar. Hon tål icke den förstärkta lukten af de dubbla kransarne.
Med dessa ord närmade sig dvergen Ingeborg, som blek och maktlös sjunkit tillbaka på sin stol, med alsigt att lyfta kransen af hennes panna, men furstinnan befallde honom afstå derifrån.
Naddin lydde, men aftog i stället sin, och kastade den ut genom det öppna fönstret.
— Naddin, — sade furstinnan. — När har jag lemnat en olydnad ohämnad?
— Aldrig, tack vare ert ädla hjerta! — sade narren.
— Har du glömt att jag har ett Siberien för din lilla varelse, i östra tornets svala ödsliga hvalf.
— Visst icke, furstinna. Ni har det ändå mycket närmare till hands.
— Huru?
— Det finnes ett Siberien i hvarje kallt menniskohjerta.
— Hvad menar du?
— Narren har ingen mening. Det är just hans lycka, annars vågade han aldrig tala ut sanningen.
— Naddin, — återtog furstinnan. — Du har blifvit dum och ledsam; du tröttar mig, i stället att roa mig; detta tillika med din nyss visade olydnad måste afhjelpas. Jag skall låta försöka hvad en liten knutning kan åstadkomma.
— Knuta mig? — sade Naddin, och hans ansigte förvreds till det hiskligaste uttryck af fruktan.
— Ha, ha, ha! — skrattade furstinnan. — Experimentet börjar redan visa sin verkan, och skall säkert sluta med att fullkomligt lyckas.
Ända hittills hade generalen åhört denna scen, som alltför lifligt förnyade bekantskapen med hans makas karakter och lynne, under tystnad och med sammanpressade läppar, under det
