72
Vår väg började allt mer och mer fördjupa oss i skogar och ödemarker. Hvarje dag besvek oss hoppet att påträffa konungens armé och erhålla någon visshet om målet för våra mödor. Otåligheten bland trupparne började allt omisskänneligare ge sig tillkänna, sedan hunger och törst blifvit våra dagliga ledsagare i det främmande ödelagda landet; endast Holzts trogna maka klagade aldrig. Hon fann alltid vägen lätt och brödet tillräckligt, äfven då blott några smulor kunde falla på hennes del.
Under sådane omständigheter fortsatte vi tåget, tills vi ändtligen, i början af Oktober, stötte på några svenska regementen vid byn Trokanow. Jag vill icke försöka att beskrifva de känslor, som uttryckte sig hos alla, från soldaten till generalen, vid detta efterlängtade sammanträffande, emedan det skulle föra mig från mitt ämne; jag vill blott säga er, att den blåa jackan var som broderstecknet mellan alla, höga och låga, och att både trötthet, möda och hunger glömdes för känslan att vara svensk, och nöjet att få utvexla berättelserna om ömsesidiga mandater.
Man hade allmänt förmodat att konungen ämnat intaga Starodub, och der öfvervintra, förläggande sin armé i den bördiga trakten deromkring, men vi fingo nu veta att ryssarne brånnt denna stad och att ingen var klok på konungens afsigter.
På detta sätt ryckte händelserna oss med allt större makt in i deras ström; och ehuru hoppet om ett önskadt mål nu vek allt längre bort, var det dock förgäfves att söka någon annan tillflykt än i sin egen ståndaktighet och förtröstan till ett högre beskydd.
Genom Ukrän gick marchen genom fruktbara länder och bland ett folk som ansåg oss som vänner, emedan det knöt sina förhoppningar att befria sig från ryska oket vid kraften af den svenske hjeltekonungens svärd. Men denna lustmarch var icke långvarig, och sedan fingo vi på så mycket skarpare allvar erfara hvad nöden i dess ytterligaste grader ville säga. Hvad vi förut lidit var ett lekverk mot hvad som nu drabbade oss. Utan all möjlig tillgång till lifsmedel, hade vi också att kämpa mot en köld, sådan hvarken menniskor eller djur äro skapade att uthärda. Fåglar föllo i stora skaror förfrusna ner på snön, bäckar och källor voro bottenfrusna och soldaternas händer fastfröso icke sällan vid musköttkolfven. Jag vill icke omtala de tusentals, som om morgnarne lågo ihjälfrusna på snön[1] efter våra bivuaker, eller de ännu talrikare, som med
- ↑ 4000 man efter Lewenhaupts uppgift, 6000 eft. andra.
