71
gångar. Här började också missödena att sätta hjeltemodet och ståndaktigheten af Marias karakter på hårda prof.
När regementerna, efter träffningens slut, åter samlades, för att, skyddade af det påfallande mörkret, draga sig undan för en öfverlägsen fiende, mot hvilken de icke hade styrka uthärda ännu en sådan seger, saknades Holzt på sin plats. Då ilade hans maka till fältet, der striden stått. Till en liten skogsdunge, der ryssarne trenne gånger blifvit anfallna af vårt fotfolk, och der striden varit som skarpast, leddes hon af sina aningar. Der, bland blodet och de stympade liken, sökte hon och fann sin make. Blodet flöt ur hans öppna sår, men hans hjerta klappade och hans pulsar rörde sig ännu, Maria bandt sin näsduk öfver hans sår och släpade honom på sina axlar med sig, tills hon träffade några soldater, hvilka lade honom på sina kappor, och så, liksom i en hängbår, buro honom till bagaget der de sårade förbundos och funno sin skötsel. Från denna stund var Maria upptäckt. Hon lemnade icke ett ögonblick sin makes sjukvagn, Till fots följde hon den dagarne igenom, och omgaf den lidande med dessa tusende små välgörande omsorger, som blott qvinnan kan uppfinna, och som i ödemarken liksom i palatset öfva samma magiska verkan på vårt lif. Upptäckten af hennes hjeltemod och åsynen af hennes trogna uppförande gjorde henne snart till hela regementets afgud; generalbefölhafvaren hade icke hjerta att krossa så mycken kärlek, utan tillät henne, tvert emot det allmänna förbudet för qvinnor, att åtfölja sin man; hvarje officer helsade henne med vördnad och hvarje soldat gjorde honnörstecknet för henne, såsom för sin förman. En hvar egnade henne sin aktning, och skulle hafva ansett för en outplånlig skam ej allenast att mot henne tillåta sig någon slags förnärmelse, utan äfven att lemna en sådan ohämnad, om den blifvit henne tillfogad. Så gick hon trygg och hedrad midt ibland en rå och ohyfsad soldatmassa med sin skyddande vakt inom sitt eget bröst.
Oaktadt vi voro temligen framskridna i September månad, hade vi att fägna oss åt den mildaste luft och de herrligaste dagar. Under dessa gick jag ofta hela milen till fots bredvid sjukvagnen och dess trogna följeslagerska, och plockade än bär, blommor och mossa i skogarne åt lilla Sigrid — som nu färdades i sjukvagnen, på en liten bräda, slagen öfver den sjukes fötter — och än talade med den unga makan och modren om dessa allvarliga sidor af lifvet, hvilka åsynen af död, lidanden och elände framställa, hvarunder jag lärde hur djupt religionen slår sina rötter i det sinne, som beherrskas af kärleken.
