74
ridten att sätta blodet i omlopp på lilla Sigrid, ty vi hade icke hunnit långt innan hon började röra sig och krya upp sig, fråga efter — mamma och pappa. — Frampå dagen kommo vi till en by, der vi funno ett godt qvarter ; och der hon efter en ändamålsenlig behandling återvann sin förra lifighet och raskhet.
I en liten skogspark, som låg helt nära byn — der vi i tvenne dagar fingo qvarstanna och hvila ut — uppkastades af soldaterna en graf under den djupa spön, der, vid trummors klang och snart sagdt, hela regementets snyftningar, löjtnant Holzt och hans trogna maka nedsänktes, sida vid sida, bröst emot bröst, såsom döden funnit dem. Kappan hvarunder de utandats sitt lif och kärlek, uppoffringar och ståndaktighet, tog jag som ett dyrbart arf åt deras dotter. Under många svåra strapatser har den sedan följt oss, — mig och lilla Sigrid, ty ni kan förstå att vi efter den dagen hörde tillsammans, och under den har jag alltid funnit oss såsom under makten af en skyddande talisman,
— Men, — sade Stael. — Hvad i all verlden tänker ni taga er till med flickan?
— I sanning, om jag det ännu rätt vet, och er fråga skulle göra mig ett ganska stort bekymmer, om jag icke tänkte att han, som icke låter en sparf falla till jorden utan sitt behag, har kärlek och makt till öfverflöd för detta lilla stackars barnets framtidsöde.
Men, kapten, min berättelse har redan allt för länge uppehållit oss vid ämnen som för er icke kunna hafva samma intressen som för mig. Förlåt mig det! Nu är turen hos er att underhålla mig och jag ber er att icke göra ett alltför kort sammandrag af berättelsen om edra öden under de år som förflutit sedan vi sist samspråkade.
— Om fem års fångenskap skulle det knappast vara fem ord att säga om…
— Ni afbryter er. — — Vidare!
— — — —
— Om icke hjertat hade sin historia; eller hur, kapten? Har jag gissat rätt?
I detsamma lät Hysings vaktare påminna om att den timme var inne då fångarne, en och hvar borde befinna sig i sina qvarter, och mot denna påminnelse fanns ingen apell.
— Farväl min kapten! — sade Hysing. — Ett ord måste jag dock säga er, innan vi skiljas. Min prestkappa och min
