78
— Jag har icke begärt ert utlåtande öfver saker som angå endast mig. Men på min ståndpunkt kan jag förlåta er. Ert nästa ord blir det sista afgörande för er sjelf.
— För mig? — — Ni har en gång hört mitt beslut, och om jag skulle hafva något att tillägga, vore det blott mitt erkännande af den högre grad af tacksamhet för lyckan att vara svensk, som czaren genom detta tåg hos oss alla vetat väcka, och af den negativa ära han derigenom bevisar oss; ty konung Carl har med sina svenskar segrat en emot tio af edra, utan att han ansett det förtjent af något skryt.
— Trotsige! — utbröt generalen och kastade med rynkade ögonbryn om sin häst — Jag har velat besegra honom, nej, henne. Genom mitt ädelmod, jag har afklädt lejonets natur för lammets — — Ha, hvilka underverk kan ej kärleken åstadkomma! Men han har trotsat mig. Med Ingeborgs fosterlandskänsla, sammanvext med kärleken för en fader, som derför vågat sitt lif och sitt blod, skulle hennes kärlek genom Staels öfvergång, kommit i en stark strid och lätteligen besegrats — men nu — — Brytningen måste dock ske. Hon skull glömma honom och bortförvisningen blir nu enda medlet. Du har så velat det, min stolte Stael! Hennes tårar falle öfver dig! — Så talade Tschammer i sina tankar, under det han lemnade Stael och i sakta gång återtog sin plats i närheten af czarens person.
— Stael blef emellertid icke länge öfverlemnad åt sig sjelf, ty knappast hade han sett generalen förlora sig bland czarens talrika svit innan han hörde en röst som tilltalade honom:
— God vän! Ett glas på värdens vägnar, att muntra er med! Sådane gästabud bestås icke alla dagar! Hvad man fritt får bör man också fritt förtära.
Då han såg sig om blef han varse Naddins ansigte, som skrattade mot honom med sitt vanliga grin.
— Också du hväser med din lilla ormtunga! Det finnes då intet verktyg så lumpet, att det icke kan tagas i tjenst för tillfällets ädla syftemål.
— Bah! Gäckas icke med de små verktygen! Det är just med dem de finaste saker åstadkommas; det vill jag genast bevisa er. Derpå vände sig Naddin till soldaten, som qvarstannat som bevakning i Staels närhet, och sade:
— Min gode vån, och arma satan! Mitt hjerta vill brista vid att se dig stå här och torka ut, som ett träsk i solsken, under det en hel syndaflod rinner i dina kamraters strupar. Gå och drif upp din lifström med några goda klunkar, ty ser jag rätt är du snart bottenfrusen, och jag lofvar dig att här föreställa
