77
— Är det med mig, och i denna belägenhet ni tillåter er att gäckas?
Gäckas — upprepade Stael. — Det är långtifrån mig. Men tillåt mig fråga, om ni verkligen icke anser det afundsvärdt att icke finna en skymf af tyngre art än skam? — Och han skakade härvid, med baksidan af sin hund detta från sin rock.
Tschammer ryggade sin häst och sade: — Ert mod står ännu ganska högt. Men se dit! — och han visade på ett skilderi, som föreställde ett bundet lejon, fördt vid handen af en ryss[1]. — Se dit och betrakta hur vi förmå qväsa det svenska öfvermodet, äfven der det med mera skäl kunde ursäktas än af en person sådan som ni.
— Det är blott skada att man till förtydligande af bilden glömt ditsätta devisen: Endast bunden vågar man håna mig — anmärkte Stael.
Tschammer bet sig i läppen.
— Bojan kan brista, min general, och säg mig, tror ni väl då, att den ryska förarn vågade vända sig om och se lejonet i dess gnistrande öga?
— Jag har icke uppfordrat er till spörsmål, som ni torde erinra er. Och det smärtar mig, att er ungdomliga öfverilning skall bortstöta en vän, som vill ert bästa. Men, för att kunna älska menniskorna, måste man glömma deras fel och framsöka deras dygder, och hos er, min herre, behöfver man icke söka förgäfves. Jag vill derför säga er helt upprigtigt, att er kärlek till fröken Ingeborg Horn är fruktlös. Hon skall, hon kan aldrig tillhöra er. Efter denna underrättelse, lemnar jag er ännu en gång att, som ett förhastande återtaga det val ni en gång missaktade. Tro mig, vasstrået, som böjer sig för vinden, står säkrare på sin svaga rot, än masten på det skepp, som trotsar stormar och vågor. Ett ord, ett enda ord af er, och ni är ryckt från denna förnedrande plats; de tusende ögon, som från alla dessa palatsers fönster blicka ned på czarens stolta tåg, skola icke mer räkna er bland hans slagna fångars antal.
— Ni har talat om fröken Horn — sade Stael då generalen slutat — och rörande henne torde jag få påminna er, att de rättigheter till hennes tacksamhet, ni genom ert beskydd förvärfvat, må vara huru stora som helst, kunna de dock icke sträcka sig till en myndighet, som allenast tillhör den faderliga värdigheten, och ber er derför vara förvissad om den ringa verkan edra hotelser på mig kunna hafva.
- ↑ Ett sådant fanns verkligen bland de omnämnda skilderierna.
