89
Hon sade, att hon visste, det du på det nogaste bevakades, och att allt tillträde till dig var strängt förbjudet och skulle fruktlöst försökas, men hon bad mig afbida och förtro mig till hennes makt. Hon underrättade mig tillika, att de svenska fångarnes öde nu var afgjordt, och att de om fjorton dagar skulle spridas till alla delar af Ryssland; men dessförinnan, eller om en veckas tid, skulle hennes man åtfölja czaren till Elbingen, der de våra nu starkt belägras af ryssarne, och att hon skulle begagna hans frånvaro för att sammanknyta vår förening.
— O Stael, denna glädje kändes mig nästan tyngre att ensam bära än sjelfva min smärta; först delad med dig kan den bli min salighet. Jag har gråtit bittra tårar för det jag icke på tankens vingar kunnat skicka dig budskap derom; för det icke mitt hjerta kunde tala genom rymden eller tränga till ditt och hviska: “vi äro lyckliga.” Då hörde jag en röst af mitt hjertas ingifvelser, den bjöd mig vända mig till Naddin. Med en sällsam tillgifvenhet har han alltid visat sig färdig att tjena mig; och äfven nu har han lofvat att göra det troget och framskaffa ett bref till dig. Hvarför skulle han bedraga mig? Nej, jag fruktar det icke. Men skall han äfven lyckas? — — — Barmhertige Gud! — Han skall, han måste det! Han måste det för din skuld, min Stael, ty är icko hvarje minuts ovisshet en plåga för ditt hjerta, och vakar icke himlen alltid för de ädlas beskydd?
Farväl! Jag räknar minuterna till Naddins återkomst. Måtte detta bref kunna utplåna minnet af de qval jag hos dig uppväckt! Bida ännu, och var lycklig! Din Ingeborg.
13 Kapitlet.
Detta bref gaf en ny lifsväckelse åt Staels i svårmod försjunkna sinne. Kärlekens molnskymda sol steg åter klar fram på hans himmel, och hopp och frihet vinkade honom i sin öppnade famn. Han läste och omläste det tusende gånger, han tryckte det mot sina läppar, mot sitt hjerta och kände sig icke mera allena i sin enslighet. Oförklarliga makt, som vid det döda tinget förmår fästa hela tjuskraften af dens närvaro, som vi älska, och ifylla saknadens tomhet med ett lif af oändligen mycket mera innehåll, än det verkligheten under sina skiftande förhållanden och förströelser skänker oss!
