88
git sig, och bringat vårt öde till den lyckliga, förhoppningsfulla punkt, hvarpå det nu ler åt oss; men ack, hur skall jeg kunna sammanhålla mina tankar och reda dem för en ordentlig berättelse?
När jag såg den smärta, hvarmed du skildes från mig, efter vårt oväntade möte, och föreställde mig de qval, hvilka jag genom min bekännelse förorsakat dig, ville mitt hjerta brista, och jag ångrade nästan som en svaghet att hafva betungat dig med ett lidande, som jag kanske till lyckligare tider bort bespara dig. Min inbillning skapade mig tusende förebråelser, dem mitt hjerta likväl vägrade att erkänna. Är icke förtroendet kärlekens heliga pligt; men upphäfves den ej af den ännu heligare att aflägsna all smärta från den man älskar? Dina qval stodo för mig i dagens tankar och i nattens drömmar, och jag kunde icke blifva ense med mig sjelf. Detta skulle ha bringat mig i förtviflan, om icke en högre kraft hejdat mig på vägen, och ingifvit mig ett beslut, det Gud sjelf gynnat med framgång.
Furstinnan, för hvilken jag alltid hyst en oemotståndlig bäfvan, och som ofta, synnerligast på dessa tvenne sista åren, så dyrt låtit mig umgälla den omvårdnad jag sedan vår fångenskap, med min syster åtnjutit på hennes slott, framställde sig i hast för mig såsom en räddningens engel. Skulle det icke ligga i hennes intresse, om jag nalkades henne med den öppna bekännelsen om den förklaring hennes man vågat göra mig, att befrämja vår förening. Skulle hon icke af hat till mig finna sig befogad att låna sin hand till min lycka? O Stael, hur stor är icks Guds barmhertighet öfver vår kärlek, som skapar den beskyddare af våra fiender! Jag återkallade i mitt minne det besynnerliga uppförande hon vid flera tillfällen, och synnerligast sista aftonen af sitt vistande på Gortschin, iakttog mot oss, och jag började öfverväga om det kunde finnas någon annan orsak, än af de besynnerligheter som tillhörde hennes natur och dagliga lynne. O, jag ville så gerna tro, att i hvarje menniskohjerta ligger en gnista som lifvar till värma för andras väl! En mäktig, obeskriflig känsla, jag ville kalla den ingifvelse, besegrade min förra fruktan för hennes närhet. Jag sjönk till hennes knän, jag bekände, jag bad, jag fuktade hennes händer med mina tårar. — Stael, kan du tro det? hennes kalla öga log emot mig, hennes hand, som jag aldrig sett henne utsträcka, utan att det förefallit mig, som om hon dermed velat stöta någon ifrån sig, lade hon på min panna och bad mig vara lugn, ty innan kort skulle jag vara din, hon var mild, hon var god, det var som en engel fått makt med henne.
