100Odlare, önsken er vintern klar och sommaren regnig!
Ryker jorden av damm om vintern, då fröjdar sig kornet,
Fröjda sig sådda fält; och Mysien själv skall ej högre
Yvas av skördar och Gargari bygd beundra sin äring.
Hur skall jag prisa den, som sedan han sädet åt åkern
Anförtrott, det gömmer strax under krossade kokor,
Leder därefter in från kanalerna vatten till åkern,
Och då med trånande stånd hans brända gärde försmäktar,
Lockar ur klippans bryn, som kröner den sluttande åsen,
Källan: brusande störtar hon ner bland glättade stenar
110Över de törstiga fält dess svala åder förfriskar;
Eller ock den, som just avbetar den grönskande brodden,
När den i växt nått fårornas höjd, att den yppiga säden
Icke må axtung läggas omkull; den även, som leder
Vätans samlade sump ifrån den sugande myllan,
Helst i de månaders skiftande luft, då floden ur bädden
Stiger och överdrar med gyttja de gränsande fälten,
Vadan en ljummad fukt från åkergroparne dunstar?
Dock, med vad outtröttelig flit av mänskan och dragarn
Jorden bereds, rovgiriga gäss och strymoniska tranor,
120Bittra sikorers trådiga växt och skuggornas kyla,
Grödan hota med nya fördärv. Allfader ej ville
Odlingen göra för lätt. Han tvang först mänskan att vända
Jorden med konst. Han genom behoven idoghet väckte,
Lidande ej, att hans rike var verklöst fängslat i slummer.
Ingen åker var plöjd, när Jupiter fattade spiran,
Ingen sitt eget fält än avskilt, ingen med rå-sten
Märkte dess gräns, man frukterna njöt gemensamt, och jorden
själv dem med större villighet bar, då ingen dem krävde.
Jupiter ormarne först försåg med det dödande giftet,
130Skickande vargar till rov, och stormar att vågorna härja.
Elden ryckte han bort, och honungens flöde av löven
Höll han tillbaka, och vinet som rann i sorlande bäckar,
Att efterhand med hjälp av snillet, konsterna skulle
Tvingas av övningen fram; nu axen ur fåran förvärvas,
16
