Tidigt med styrka böjd, i skogen den smidiga almen
170Danas att taga den krokiga form som fordras åt plogen.
Åttafotig i längd vid dess styre stången är fästad,
Och två öron, och främst den tvefalt ryggade billen.
Oket hugges förut av den lätta linden och bokens
Resliga stam, till fäste för handen att hjulen regera,
Och allt virket av torkande rök må prövas vid härden.
Flera de gamlas råd jag har att dig föra till minnes,
Om ej ditt tålamod som föga värda dem jävar.
Först, med en tryckande vält din tröskningslave må jämnas,
Glattas med handen och nå av det sega leret sin fasthet,
180Att ej dess bädd må grönska, ej heller av torkningen rämna.
Vet ock, att flera fienders svek där hota dig. Ofta
Råttan i jorden bereder sitt bo och bygger förrådshus.
Här, i sin blinda natt mullvadarne gräva sig nästen;
Där, i sin grop är paddan på lur, och vad skaror av odjur
Gömmas i jordens famn. Kornmasken och likaså myran,
Omtänksam mot stundande brist, sädsdråsen förhärja.
Giv ock med omsorg akt när mandelträdet i skogen
Står av sin blomning höljt med sänkta doftande grenar!
Segrar då frukten i mängd, du rika grödor må hoppas,
190Och att med ymnig svett en ymnig tröskning skall följa.
Sprides av frodiga löv tvärtom en tätare skugga,
Må av din bråkade halm mer agnar väntas än kärna.
Ofta jag såningsmän sett kraften av säden föröka,
Nu i salpeter stöpt och nu i dräggen av oljan,
Att mer fyllighet ge åt de svikande baljornas frukter,
Och dem vid sparsam eld dess fortare lösa till mjukhet.
Dock, hur strida de synts, ja även valda med omsorg,
Har jag dem sett urartas, i fall ej människohanden
Årligen letar de bästa till sådd. Så genom ett allmänt
200Öde försämras allt och återfaller i vanmakt.
Likså en man, som i trots av älven med strävande åror
18
