Eller de söta druvornas must inkokar på glöden,
Och upphämtar dess skum med löv ur den sjudande kitteln.
Men mitt under den hetaste sol avmejar man säden,
Under den hetaste sol avtröskas den torkade skörden.
Oklädd plöj och så! Om vintern vilar sig lantbon.
300Det är i köldens dar han njuter den skatt han förvärvat,
Och av förtroliga lag inbördes med grannar förlustas.
Vintern beskär åt nöjena liv och skingrar bekymren,
Som, när de trötta kölarne nå den önskade hamnen,
Sjömansskaran av fröjd med kransar stammarne kröner.
Men då är även tid att av eken ollonen hämta,
Lagrens, olivens bär och myrtens blödande frukter;
Då, att lägga för hjortarne garn, för tranorna snaror,
Och långöriga harar på språng och hindar förfölja
Med baleariska slungan, av hampans snöre omkringsvängd,
310Medan av snö all marken betäcks och floden av drivis.
Skall jag väl ägna min sång åt höstens härjande stormar,
Och åt den vård lantbruket begär, när sommaren svalkas
Under förkortade da'r, eller våren bland ymniga regnsvall
Med högborstade ax de sådda fälten bekläder,
Och när av mjölkiga korn de gröna hölsorna svälla?
Ofta, när skördemannen beredd att meja de gula
Fälten, sin lie vänt mot den skörnade halmen av grödan,
Har jag i sammanlopp sett rasa vilda orkaner,
Säden, tung av kärna och korn, upprycka med roten
320Och högt svänga mot skyn; så lätt som den vintriga stormen
Bär lättsvävande halm på vingen och flyktiga agnar.
Ofta kring himmelens valv omätliga massor av vatten
Rysligt skockas ihop, och moln, uppdragna ur havet,
Lösas i skurars flod. Till jorden störtar sig etern,
Dränkande oxarnes verk och åkerns frodiga gröda.
Gravarne fyllas med hast, den sjunkna älven med vuxna
Vågor brusar, och fräsande svall uppsjuder i sunden.
Fadern själv ur natten av töcknet svänger med väldig
Arm sin ljungande vigg; och jorden i hela sitt omfång
22
