Då är ej hopp för stocken om liv. Avstympad ej heller
Rankan till lika växt förmår uppgrönska från jorden,
Blott med sitt bittra löv står oskadd kvar oleastern.
Låt dig ej skadliga råd av den överkloka bedraga,
Och rör icke din jord, förstelnad av Boreas' ilar!
Vintertjälen som slutit dess famn, fördrar ej att fröna
Fästa sin sammanväxande rot i den hårdnade mullen.
Vinet planterar man helst, när våren i fägring den vita
320Fågeln tillbakaför, som de långa ormarne frukta,
Eller i höstens svalare luft, när den skyndande solen
Sommarens bana fyllt med sitt spann, men ej hunnit till vinterns.
Så är våren för lundernas löv och för skogarne nyttig.
Jorden sväller om våren, begär den alstrande säden.
Etern, fadern som allt behärskar, med ymniga skurar
Sänker sin kraft till sin älskade brud. Av deras förenta
Mäktiga väsen allt som har liv framfödes och näres.
Lunden, dit ingen har väg, genljuder av sjungande fåglar;
Hjorden vid avmätt tid åt Venus ägnar sin dyrkan.
330Marken sin alstring ger, för luften av Zefyrus ljummad,
Fälten öppna sin famn, allt lenas av ljuvliga ångor;
Gräsen våga förtro sig tryggt åt den stigande solen;
Vinplanteringen räds nu varken den härjande sunnan,
Eller de flöden av regn, som störtas av nordliga stormar,
Skjuter sin svällda knopp, utbreder de prunkande löven.
Sådana voro, jag vågar det tro, de dagar som blänkte
Över en nyfödd värld och ostört följde varandra.
Våren regerade då, all jorden firade våren;
Östanvinden sin vintriga fläkt höll skonsam tillbaka,
340När först hjordarnes syn blev slagen av ljuset och mänskans
Släkte av järn hov opp ur den hårda vallen sitt huvud,
Stjärnorna togo sin plats på fästet, och djuren i skogen.
Knappast en späd natur fördroge så brytande skiften,
Om ej emellan värme och köld en hälsosam vila
Blivit förlänt, och himlen ej vårdat jorden med mildhet.
38
