Sida:Georgica 1967.djvu/41

Vilken planta som helst du i övrigt sätter i jorden,
Ymnigt med gödsel beströ rotbädden och hölj den med mylla!
Gräv där antingen snäckskal ned eller sugande pimpsten!
Vattnet som mellan dem letar sig väg, och ångan av luften
350Ge då planteringen liv. De finnas, som även betäcka
Jorden ovanomkring med sten och skärvor av lerkärl.
Sådant tjänar till skydd mot den översvämmande skuren;
Sådant mot Sirii brand, när marken rämnar av hetta.

Sedan du plantorna satt, dig återstår att till stammen
Mullen samla och nyttja med kraft tvetandade grepar,
Eller att jorden med djupsänkt plog uppkasta, och länka
Oxarnes stretande par emellan den rankiga skogen.
Släta rörstavar blir din omsorg därnäst att bereda,
Skalade käppar, störar av ask, tvespetsade gafflar,
360Genom vars lånta stöd din reva må läras förakta
Blåsten och stiga till almarnas topp på grenarnes trappa.

Skona den späda i ungdomens dar, när den livliga styrkan
Röjs av de första skott, och hon frisk i den luftiga höjden
Skjuter sin virvelbuktande växt med lediga tyglar!
Må ej ett eggskarpt järn ännu försökas; men avbryt
Skotten med böjda fingrar var helst du finner det nödigt.
Dock, så snart hon med starkare arm, omfattande almen,
Svingar sig opp, skär av dess hår och rensa dess grenar!
Järnet hon fruktat förut, du nu ett strängare välde
370Fritt må öva och tukta med våld utsvävande rankor.

Stäng med flätade spröt din vingård! håll boskapen borta,
Helst då plantan är späd och aldrig är prövad av motgång!
Utom en brännande sol och en genomträngande vinter,
Hotas den ock med fördärv av trägna getter och bufflar,
Betesgiriga kor jämväl, och de gnagande fåren.
Vinterns frostiga rim, och solens strålar som glödga
Själva de nakna klippornas häll, du mindre må frukta,
Än de förstörande hjordarnes våld och den dödande tandens
Härjning, lämnande kvar förhatliga märken på stammen.

39