280Härav alstras vad herdar med skäl hippomanes kalla,[1]
Blott en förlorad frukt av den ofullkomnade lustan,
Frukten av stons raseri. Styvmödrar ej sällan i brottslig
Avsikt mängt den med kraftiga gräs och förtrollande kväden.
Nog sagt! Tiden flyr, den oersättliga tiden,
Medan av kärleken förd jag vitt kringvandrar naturen.
Nog om de större hjordarne sagt. Än står det dock åter
Att ullbärande får och de raggiga getterna vårda.
Mödan ej ringa, men stort det beröm den lovar er, lantmän!
Icke för mig är dolt, vad konst behövs att mitt ämne
290Fatta i värdiga ord och besjunga det låga med heder.
Men jag är tänd av begär att Parnassens ensliga höjder
Även bese, jag önskar att träda på branter där ingen
Förut bevandrad stig till Kastalia sänker sin sluttning.
Vördade Pales! Nu med full kraft går jag att sjunga.
Först jag bjuder som lag, att djuren må fodras i mjuka
Vinterläger med hö, tills sommaren lövet förnyar;
Och att med ormbunkgräs och halm den hårdnade jorden
Tjockt må beströs, att frosten det mindre härdiga släktet
Ej må förkylningar ge och skabb och svullnad i föttren.
300Därnäst bjuder jag ock, att ymnigt må getterna räckas
Arbuti grönskande ris och vatten ur rinnande bäckar,
Och att de stall de bebo må undan stormarnes ilar
Vändas mot middagens sol, tills Vattumannen av fästet
Flytt och med kalla regn besköljt det slutande året[2].
Vården om getternas hjord ej mer må försummas än fårens:
Mindre är icke dess gagn, hur högt den milesiska ullen,
Genomkokad i purpurfärg från Tyrus, än skattas.
Avkomman växer i mängd och mjölkens ymnighet ökas.
Ty i ju fullare mått den töms i fradgiga stävor,
- ↑ En trognare översättning av detta ställe torde kunna umbäras. En viss körtel i pannan på nyfödda fölungar (se En. IV. 515) kallades ock Hippomanes; men här har ordet annan mening.
- ↑ I februari, som fordom hos romarne var sista månaden av året.
