310Flödar ju mera rik dess åder ur kramade spenar.
Icke med mindre vinst man skär den cinyfiska bockens
Skägg och den gråa ragg, som böljar om hakan och halsen,
Både till lägrens behov och klädnad åt fattiga sjömän.
Getternas bete i skogarnas djup och överst på bergen
Hämtas av taggigt ris och de magra backarnes buskar.
Självmant vända de hem till husen med skaran av kiden,
Knappt med svällande juver förmå de tröskeln beträda.
Dock, med ju mindre behov de pröva människans omsorg,
Desto mer må de skyddas mot frost och vintriga skurar.
320Vare du givmild då, med lövets kvistiga foder,
Stäng ock ej alldeles till höladan när vintern är hårdast.
Men, då av västanfläktarne följd, den förnyade våren
Kallar din dubbla hjord i vall till skogar och hagar,
Driv den i Lucifers sken att irra i kyliga bygder,
I den förfriskande morgonens luft, då gräset försilvras
Under den svala dagg som djuren begärligast älska.
När vid den tredje timman av dagen den stigande solen
Törsten eggar, och syrsan ur buskarne sprider sin klagan,
För till det läskande vattnet din hjord, där i rännor av stenek
330Vågen ledes ur sjön eller ock ur den flödande brunnen!
Men i middagens brännande kvalm sök skuggiga dalar,
Där Zeus' träd från sin åldriga stam vittskyggande grenar
Sträcker, eller en lund av stenek, sluten för ljuset,
Höljer med heligt mörker den nästtilliggande marken.
Giv då förfriskande vatten på nytt, och beta vid solens
Nedgång åter, när svalare luft av aftonens stjärna
Sprides, och månan med dagg bestänker den trånande parken,
Under Alcyones fröjd på stranden och siskans i häcken.
Skall jag väl sträcka min sång jämväl till Libyens herdar,
340Betesmarker och tält, glest spridda i ensliga bygder?
Ofta så natt som dag och i hela månaders omlopp
Beta, förutan skydd i den obegränsade öknen,
Hjordarne. Så vitt sträckes dess rymd. Den afriska herden
För själv med sig allt vad han har, sitt hus och sin husgud,
54
