Så, med de nordiska björnarnes bloss högt över sin hjässa,
Lever ett otamt folk och trotsar med kroppen omkringsvept
Av gulraggiga hudar, Ripei förödande stormar.
Fästes ditt val av ullen förnämst, fly taggiga skogssnår,
Tistlar och kardborrgräs; fly jämväl frodiga beten!
Pålägg blott finhåriga får och vita till färgen.
Gumsen förkasta, fast hela hans kropp ock lyser av snöglans,
Om blott under hans gom svartfläckig du finner hans tunga,
Så att brokiga lamm du slipper skåda i hjorden!
390Därför en annan far dem sök på det vimlande fältet.
Äger det rykte grund, att Pan, den arkadiska guden,
Dig, Diana, i lunden bevekt att gilla sin kärlek,
Var det av snövit ull en skänk som beredde hans seger.
Älskar du mjölken högst, så giv med slösande händer
Lotus och cytisus! Häckarne fyll med saltade örter.
Törsten då manar din hjord till de flödande bäckarne; juvren
Spännas; en finare smak av sältan smyger i mjölken.
Killingen, kommen till växt, fler lantmän stänga från modern
Genom ett järntaggsband, som lägges den späda om munnen.
400Vad du när morgonens ljus blev tänt och om dagen har mjölkat,
Pressa om natten till ost. Vad sedan i skymningens timme,
Bär i din flätade korg vid nästa gryning till staden,
Eller med sparsamt salt beströ och förvara till vintern!
Vägra ej heller hunden din vård; den snabba spartanska
Valpen, den raska molossern bestå fet vassla till föda.
Tryggad av deras bevakande tro, du fruktar förgäves
Både en nattlig tjuv i stallet och vargarnes inbrott,
Och att iberern faller dig själv försåtligt i ryggen.
Hunden dig bjuder sin tjänst att en skygg vildåsna förfölja,
410Jaga en flyktig hind och en snabbfotad hare i spåren.
Ofta med hjälp av din skällande flock ofredliga vildsvin
Återdrivas till skogarnes träsk, och över en bergsrygg
Tvingas med högljutt gny i nätet den kronprydda hjorten.
56
