Sida:Georgica 1967.djvu/59

Lär i ditt stall att tända den välluktspridande cedern
Och att med galbani rök ohyggliga snokar fördriva!
Under föråldrade bås huggormen ej gömmer sig sällan,
Fruktansvärd att nalkas, och skygg för det hatade ljuset,
Eller en tomtorm, van vid skjul och skugga, i mullen
Bäddar sitt bo; en pest för hornboskapen, han fåren
420Även bestänker med gift. Grip, herde, stenen och klubban,
Och när med svällande hals han väser och reser sig hotfull,
Krossa fördärvaren! Redan han gömt sitt huvud med bävan,
Medan hans buktiga rygg och det yttersta släpet av stjärten
Brutna förlorat sin kraft och trögt omsvängas i ringar.
Än mer ryslig en orm i calabriska skogarne dväljes,
Vilken med uppräckt hals hoprullar den fjälliga ryggen,
Under sin långa buk beströdd med brokiga fläckar.
Denne, när bäcken ännu från källan brusar, och ängen
Vattnas av vårens flod och av sunnans ymniga skurar,
430Träsket bebor. Rovgirig, med fisk vid stranden han ömsom
Fyller sitt svarta svalg och ömsom med skvattrande grodor.
Men när kärret är tömt och jorden rämnad av hetta,
Flyktar han opp på det torra och rasar med gnistrande blickar
Vitt kring fältet, av törst och den brännande solen förgrymmad.
Ej må ett vådligt begär bedra mig att slumra i gräset,
Under den öppna skyn, ljuvt sträckt på den löviga åsen,
När han med avlagd hud, till glänsande ungdom förnyad,
Slingrar sig fram ur sitt vimlande bo från ägg och från ungar,
Rest mot solen, och svänger sin gadd, trekluven ur gapet.

440Nu till sjukdomar går jag att lära dig skälen och tecknen.
Skabben fårens hud angriper, när vintriga skurar
Djupt till hullet sig trängt; ej mindre när kölden med rimfrost
Kropparne höljt; när svett otvagen vid klippningen lämnad
Fäst sig; eller när blod utsprängts av stingande törnen.
Därför med sunda bad i det söta vattnet förfriskar
Herden hela sin hjord. I älven låter han gumsen
Sköljas med drypande ull, och föras utföre strömmen;
Eller den klippta huden besmörjs med dräggen av oljan,
Blandad med silverglitt, med levande svavel, ideiskt

57