450Beck, lättböjeligt vax, havslök, skarpt retande prustrot,
Och det av svärtan glänsande harts som danas i jorden.
Säkrare främjas dock ej till bot ett medel av lyckan,
Än om med järnets udd du öppnar den svällande bölden.
Undan ditt öga gömt fördärvet lever och växer,
Om du din läkande hand försummar att föra till såret,
Och själv stillasittande, hjälp av gudarne fordrar.
Ja, när med ökta kval de bräkande hjordarnes smitta
Trängt sig till benen och feberns brand kring lemmarne rasar,
Gagnar det ock för att hämma dess våld, att öppna emellan
460Klövarnes blad på foten den högt uppspringande ådern.
Så är bisalternas sed, så även tappra geloners,
När de till Rodope fly och de getiska hordernas öknar,
Blandande hästens blod till dryck med den ystade mjölken.
Ser du ett får som går för sig själv och trängtar till skuggan,
Eller som utan begär blott gräset naggar i toppen,
Eller som efterst blir, eller betande dignar på fältet,
Eller som sent på natten fördröjer sitt ensliga hemtåg;
Förekom din förlust med kniven, innan med fasa
Pesten förbreds i hela den obevarade hopen!
470Smittor i större mängd än stormens ilar på havet
Finnas till hjordarnes skräck. Ej skördas ett liv och ett annat:
Härjningen allmän blir, och hela lägret förödes,
Hjorden och hjordens hopp, och stammen ända till roten.
Sådant känner en var, som besöker Alpernas fjällar,
Noriska höjdernas torn och stränderna kringom Timavus
Efter så lång tids lopp, och ännu ser herdarnes riken
Ödelagda och alla de skogiga dalarne tomma.
Här av en giftspridd luft, landsplågande föddes och växte
Smittan med ökat våld av den glödhett brännande hösten.
480Allt slags fänad och djur förgingos, tama och vilda;
Själva böljan i sjön förgiftades, betet på marken.
Döden en enkel väg ej följde: ty sedan med eldskraft
Törsten, i ådrorna tänd, krympt samman förtrånande leder,
58
