Hoppa till innehållet

Sida:Georgica 1967.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Växelvis i jämna fall med härdiga krafter
Hamrarne föras och massan vänds med hållfasta tänger;
Så jämväl, om smått med det stora må kunna förliknas,
Drivas cekropiska bi av medfödd lystnad till vinning,
Vart och ett enligt sitt kall. De äldre om murarnes trygghet
Vaksamt draga försorg och välva dedaliska kamrar.
180Först när skymningen rår, hemvända de yngre från mödan.
Timjan benen beklär. De mjölonbuskarne skattat,
Sälgen med sjögrönt löv, och kasia, rodnande saffran,
Lindarne, rika på must, hyacintens purprade krona.
Vilan gemensam är, och mödan även gemensam.
Bittida tåga de ut och vila ej sökes. När kvällen
Manar dem hem omsider ifrån de skördade fälten,
Samlas de under sitt tak att i stillhet njuta förfriskning,
Sorlande gny av skarorna hörs kring trösklar och portar.
Men se'n var och en trätt i vilostaden, med tystnad
190Natten fördrivs och sömnen de trötta lemmarne stärker.
Hotar ur molnen regn, de långt från lägret ej vika.
Nalkas en vild orkan, förtro de sig aldrig åt luften.
Nära sin säkra borg, de blott förse sig med vatten,
Sträckande vingen till kortare färd. I likhet med båten,
Stadgad till tryggare lopp av barlast, ser man dem lyfta
Korn av grus, med vilka de flykten hålla i jämvikt.
Främst bland allt den sed hos bina förtjänar beundran,
Att de av parningens lust ej drivas eller förtära
Styrkan med älskog, och moderligt ej fortplanta sitt släkte,
200Utan på söta gräs och blad de hämta med munnen
Fostren. Själva de skapa sin kung och sina qviriter,
Fylla sitt hov, och sitt rike av vax bereda och vidga.
Ofta de under sin irrande färd bland stenarne bräcka
Vingarnes fina nät och offra i mödorna livet.
Så högt älska de blomstren och äran av honungens alstring.
Därför, ehuru den gräns är kort som dagarne sluter,
(Över den sjunde sommarens lopp de aldrig förlängas,)
Ätten likväl odödelig är; från sekel till sekel
Huset i välmakt står, och fäder räknas från fäder.
210Varken Egyptens och Lydiens folk eller partern och medern,

67