Sommarens dröjande sol till trots och Zefyri tystnad.
Rik var han därför på bi, så moderstockar som svärmar;
140Tidigast sändes de ut, och ymnigast drog han ur skotten
Honungens fradgiga flod. Där växte i rikliga mängder
Lindar och pinjer. Hans blomstrande träd ej höljdes om våren
Av fler ämnen till frukt än hösten mognade skänkte.
Almen han, högväxt redan, utflytte i ordnade rader,
Päronets bördiga stam och plommonbärande hagtorn,
Och den åt dryckeslag rik skugga lånande lönnen.
Dock av den trängre krets jag föreskrivit mig inskränkt,
Hastar jag detta förbi och lämnar åt kommande skalder.
Däremot ämnar jag nu förklara det lynne som bina
150Skänktes av Jupiter själv som belöning för det de med given
Akt till kuretiska trummornas dån och den skrällande kopparn,
Närde olympens monark, fördold i dikteiska grottan.
De med sin ätt framleva förtroligt; allena bland djuren
Sammanbygga sin stad och styras av mäktiga lagar;
Äga allena en fädernesbygd och trygga penater.
Omtänksamma på vinterns behov de ägna åt mödan
Sommarens dar, och spara gemensamt vad de förvärvat.
Ty, när de övriga spis församla och enligt fördraget
Svärma omkring all nejden, en del i boningen sluten
160Lägger till kakan grund med det stadiga limmet av barken
Och narcissens tår; utspänner därefter det sega
Vaxet till välvda rum; de unga, släktets förhoppning,
Somliga taga om hand, och några den klaraste honung
Packa ihop och skotten fylla med flytande nektar.
Andra det fallit till lott att stadens portar bevaka;
Än de akta på himmelens skick och hotande skurar;
Än uppbära de gärd av kommande bröder; än värja
Mot onyttiga drönares våld sitt läger i härtåg.
Arbetet lågar av drift, blomångor av honungen spridas.
170Liksom cyklopernas tropp av det tröga järnet bereder
Viggar med skyndande hand: här bälgarne suga och pusta
Ömsom en samlad luft, där fräser den smidda metallen,
Svalkad i vågen; av drabbade städ fylls Etna med dunder;
66
