Sida:Georgica 1967.djvu/71

Drönaren, lättjefull, drar frukt av de idogas mödor;
Getingen övar den starkares rätt mot svagare släkten;
Malen förhärjar tyst; och Minervas fiende, spindeln,
Hänger sin slaka väv, försåteligt utanom porten.
Bina, ju mera de tryckas av brist, ju starkare växer
Allmänt nit att stödja med mod det vacklande riket,
250Samla förråd och på nytt skattkamrar av blommor bereda.

Bina, ty även som vi, de röna ock vidriga öden,
Frestas av sjukdomskval ej sällan och tråna i vanmakt.
Sådant förråder sig lätt av omisskännliga tecken.
Strax förbyta de sjuka sin färg. Med duvnare anblick
Magra de. Ofta man ser dem bära på skuldran ur hemmet
Saknade bröders lik och en sorglig begängelse fira.
Än de hänga med flätade ben vid boningens tröskel;
Än i ett slutet hus de samfällt dväljas tillsamman,
Antingen stele av köld eller orkeslöse av hunger;
260Brumningen hörs mer tung och liksom i släpande utdräkt,
Susningen lik, som sprids av den kalla sunnan i skogen,
Eller de retade böljornas dån i klippornas bränning,
Eller en häftig eld i de stängda valven av ugnen.
Skynda, jag råder dig, då att strax med galbanum röka,
Och inspruta med pipor av rör förfriskande honung,
Som med en välkänd spis dem manar att krafterna stärka.
Gagnet säkrare blir, om stött galläpple i blandning
Lägges därtill och torkade rosor och vin som av elden
Blivit till stadigt mos inkokat och psytiska russin,
270Och den cekropiska timjan och du, centauriska krydda!
Vidare blommar på ängen en ört som odlaren givit
Namn av amellus; den lätt av varje sökare finnes.
Ty från dess trådiga rot en skog uppgrönskar av stänglar;
Blommans skiva har glansen av guld; de ymniga bladen
Prydas av purpurns färg och likna den mörka violens.
Gudarnes altar med band av denna man ofta behänger.
Skarp är dess smak på tungan. I betesdalarne herden
Nära vid Mellas buktiga strand ej sällan den plockar.
Koka dess rot i vin, som ångar av must och av styrka,

69