350Moderns öra; och djupt, på glasomskimrade säten
Alla förvånades. Främst Aretusa i systrarnes gille
Skådade kring sig och sträckte sitt ljusa huvud ur vågen.
Fjärran ropar hon strax: "Cyrene, o syster, du fåfängt
“Blev ej av klagoljuden förskräckt. Den du livligast älskar,
“Aristéus står vid fader Penei bölja,
“Där han med gråtande röst dig förevitar din hårdhet.”
Henne den ömmande modren med ny förfärelse svarar:
“Före man honom till oss! Att beträda gudarnes tröskel
“Äger han rätt.” Tillika befaller hon vattnet på djupet
360Undanvika för ynglingens fjät och vägen bereda.
Honom i form av ett berg den välvda vågen omkringstår,
Och djupt under dess bädd i flodens sköte han träder.
Här han sin mors palats och våta rike beundrar,
Sjöar, stängda i klyftornas djup och susande lunder.
Häpen ser han den kraft som driver de mäktiga vattnen
Och den förvånande mängd av strida strömmar som jorden
Hyser på skilda håll fördolda, Fasis och Lykus,
Och ur vad källors famn frambryter den djupa Enipeus,
Och Tiberinus fadern, och Ni, anieniska vågor!
370Mysern Kaikus och Hypanis trängd bland dånande hällar,
Och du, som, tjuren lik, bär gyllene horn i din panna,
Du, som din älv, Eridanus! mest obändig av alla,
Gjuter igenom bördiga fält i det purprade havet.
Men, sedan ynglingen nått bäddkammarn av hängande pimpsten
Välvd, och Cyrene förstått hans föga viktiga klagan,
Bära som seden är rent vatten till händernas tvagning
Nymferna fram och ullhanddukar med loggen beskuren.
Somlige duka fram mat på borden och bägarne fylla,
Och av pankeisk eld välluktande altaren dofta.
380“Tag den meoniska Backi pokal”, så modren begynner,
“Helgom Oceanus offer!” Hon strax anropar med böner
Hela naturens far, Oceanus, skogarnes nymfer,
(Hundrade systrar) och hundra som vård om floderna äga.
Härdens eld tre gånger hon sedan begjuter med nektar,
Och tre gånger mot boningens valv uppsvänger sig lågan.
72
