marser, gambrivier, sueber och vandilier, och dessa skulle då vara de gamla, äkta namnen. Ordet Germanien åter skulle vara ett färskt och nyligen gifvet namn, i det att de, som först öfvergingo Rhen och drefvo undan gallerna och som nu heta tungrer, då kallats germaner; hvad som var namnet på en stam, men icke på hela folket, skulle sedan så småningom ha vuxit ut, så att alla först af den segrande stammen för att injaga fruktan, sedan jämväl af sig själfva uppkallats med det af andra uppfunna namnet germaner.
3. Äfven påstår man, att Herkules varit hos dem, och som den förste af alla hjältar sjunga de honom, då de gå till strid. Dessutom äga de dessa bekanta sånger, genom hvilkas föredragande — något som de kalla barditus — de elda sitt mod; af själfva ljudet förutspå de den kommande stridens utgång — allt efter som det låter från slagordningen, injaga de skräck eller förskräckas själfva, och det hela är därför mindre en sångens än en modets samklang. Särskildt lägger man an på sträfhet i ljudet och ett mummel, som bryter sig, och sätter därför skölden för munnen, i afsikt att rösten genom återstudsningen må svälla till större fyllighet och djup.
Åtskilliga mena för öfrigt, att äfven Ulixes på sin berömda långa sagofärd förts jämväl till detta haf och kommit till Germaniens land samt att Asciburgium, som ligger på Rhens strand och är bebodt än i dag, af honom grundats och fått det grekiska namnet Ἀσκιπύργιον, ja att t. o. m. ett altare, ägnadt åt Ulixes och med utsättande äfven af Laertes’ hans faders namn, fordom blifvit på detta samma ställe funnet samt att åtskilliga minnesmärken och grafhögar med inskrifter i grekiska bokstäfver ännu äro till finnandes vid gränsen mellan Germanien och Rätien. Allt detta är jag hvarken hugad att med bevis styrka eller att vederlägga; hvar och en får efter eget sinne vägra eller skänka det tilltro.
4. Själf sluter jag mig till deras åsikter, som anse, att Germaniens folk obefläckade af alla äktenskapsförbindelser
