med främmande nationer fortlefvat såsom en säregen, ren och blott sig själf liknande folkstam. I följd häraf ha trots den stora folkmängden alla samma yttre utseende: vilda, blå ögon, blondt hår, väldiga lemmar, som emellertid blott äro kraftiga til anfall — då det gäller strapatser och arbeten, är uthålligheten icke lika stor; minst af allt kunna de fördraga törst och hetta, köld och svält ha himmelsstreck och jordmån däremot vant dem vid.
5. Landet är, ehuru i åtskilliga enskildheter växlande, likväl på det hela taget betäckt med vida skogar eller vanställdt af sumpmarker, mera sankt åt Gallien till, mera blåsigt mot Noricum och Pannonien. Det är ganska fruktbart, men icke ägnadt för ädlare fruktträd; det är rikt på fänad, men denna mestadels föga reslig. Icke ens hornboskapen har sin öfliga ståtlighet och prydnad på pannan. Blott på antalet sätta de värde, och detta är hos dem den enda och mest omtyckta rikedomen. Om det är nådiga eller vredgade gudar som förvägrat dem silfver och guld, vet jag icke. Likväl skulle jag icke vilja påstå, att Germanien icke har någon silfver- eller guldförande åder — ty hvem har väl forskat därefter? Men de sätta icke något synnerligt värde på att äga och nyttja sådant. Man kan hos dem få se silfverkärl, gifna såsom skänker åt deras sändebud och höfdingar, aktas lika ringa som vanliga lerkärl. De som bo oss närmast uppskatta emellertid på grund af de lifliga handelsförbindelserna värdet af guld och silfver och igenkänna och föredraga vissa af våra myntsorter; de som bo längre in däremot drifva den enklare och ålderdomligare byteshandeln. Af mynt godkänna de de gamla och sedan länge bekanta, nämligen de tandade och de med tvåspann; silfver taga de också hällre än guld, icke på grund af någon särskild böjelse, utan emedan silfvermyntens större antal faller sig bekvämare vid handeln med allehanda saker af ringa värde.
6. Icke ens järn finnes i något öfverflöd, såsom man kan sluta af deras vapens beskaffenhet. Blott helt få nyttja
