svärd eller längre lansar; i stället bära de spjut eller på deras eget språk framjor med en smal och kort, men så skarp och för ändamålet tjänlig järnspets, att de allt efter behofvet för tillfället kunna med samma vapen strida i handgemäng och på afstånd. Äfven ryttaren nöjer sig med sköld och framja; fotfolket slungar desslikes lätta kastvapen — naken eller höljd i en lätt kappa gör därvid hvar och en flere kast och det oerhördt långa. I vapenskruden råder ingen flärd, endast sköldarne måla de i de bjärtaste färger. Blott några få ha brynjor, knappt en eller annan hjälm eller stormhatt. Deras hästar utmärka sig hvarken genom skönhet eller snabbhet. Men de läras ej heller såsom hos oss att göra mångfaldiga svängningar åt olika håll: rätt fram eller i likformig böjning åt höger drifver man hästarne i en så sluten krets, att ingen blir efter. I stort sedt ligger styrkan hos fotfolket, och därför strida de också blandade, i det att till en ryttarstrid väl lämpar sig snabbheten hos de fotsoldater, som särskildt för detta ändamål utväljas ur hela det stridbara manskapet och ställas framför slaglinien. Äfven antalet är fastställdt: hundra från hvarje härad; hundramän kallas de också bland de sina och hvad som i förstone var ett antal, det är numera ett hedersnamn. Sin slaglinie uppställa de i kilform. Att vika från sin post anses, blott man åter rycker fram, mera vittna om slughet än feghet. Sina fallna hämta de med sig äfven ur ännu oafgjorda strider. Att ha lämnat sin sköld i sticket anses som särskildt stor skam, och den som så vanärat sig får hvarken deltaga i gudstjänsten eller komma till tings, och många, som kommit lefvande ur kriget, ha med repet gjort en ända på sin vanära.
7. Sina kungar välja de efter börd, sina härförare efter krigisk duglighet. Men liksom deras kungar icke äga någon oinskränkt eller fri myndighet, så utöfva deras härförare, valda mera till föredöme än till befäl, sitt ledareskap genom den beundran de väcka, om de äro tappra, allom synliga och rida framför fronten. För öfrigt har ingen
