Sida:Germania 1912.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
11

makt att afsätta eller fängsla eller ens ge prygel utom prä­sterna, och äfven dessa icke såsom straff eller på härföra­rens bud, utan liksom på befallning af den gudom, som de tro vara närvarande i striden. Vissa bilder och tecken taga de ned ur de heliga lunderna och föra med sig i drabb­ningen, men den allra förnämsta eggelsen till tapperhet be­står däri, att det icke är slumpen eller ett tillfälligt sam­manförande, som bildar ryttaretruppen eller fylkingen, utan släkt och skyldskap. Och dessutom har man sina käraste i grannskapet och kan därifrån höra kvinnornas tjut och barnens kvidan. Här har hvar och en sina heligaste vitt­nen, sina största lofprisare; till sina mödrar, till sina hu­strur komma de med sina sår, och dessa rädas icke att räk­na eller undersöka såren, utan bringa dessutom mat och uppmuntran ut till de kämpande.

8. Historien vet berätta, att slagordningar, som redan blifvit brutna och börjat vackla, återställts genom kvinnor­nas ståndaktiga böner, där de blottat sina bröst och pekat på sin nära förestående fångenskap — något som de långt ängsligare frukta för sina kvinnors räkning, så att man har ett vida verksammare band på sådana stater, af hvilka man affordrat jämväl förnäma flickor som gisslan. Ja, de tro till och med att det hos kvinnorna finnes något heligt och profetiskt, hvadan de hvarken försmå deras råd eller för­akta deras utsagor. Vi ha själfva under kejsar Vespasianus sett Veleda, som länge hos flertalet hölls såsom en gudom, men äfven förut ha de vördat Albruna och många andra, och det icke af underdånigt kryperi eller med låtsad afsikt att skapa gudinnor.

9. Högst bland gudar dyrka de Mercurius, och på be­stämda högtidsdagar anse de det tillbörligt att bringa ho­nom jämväl människooffer. Herkules och Mars blidka de med tillåtna offer af djur. En del af sueberna offra äfven åt Isis. Orsaken och upphofvet till denna främmande guds­ tjänst känner jag icke, men själfva sinnebilden, som har