Sida:Germania 1912.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
13

formen af ett litet fartyg, visar att denna dyrkan blifvit in­förd utifrån. För öfrigt anse de det icke förenligt med gudarnes storhet att instänga dem inom väggar eller afbilda dem i någon som hälst människogestalt. Lundar och sko­gar hålla de heliga och med gudanamn kalla de detta hem­lighetsfulla något, som de skåda blott med den fromma tankens öga.

10. Vid järtecken och lottning fästa de lika mycket afseende som trots något annat folk. Deras tillvägagående vid lottkastning är enkelt. En från ett fruktbärande träd afskuren gren hugga de i bitar, märka bitarne med vissa tecken och strö sedan ut dem på måfå och slumpvis öfver ett hvitt lakan. Därpå förrättar en statens präst, om rådfrågningen gäller ett offentligt ärende, men familjefa­dern, om den gäller en privatsak, en bön till gudarne, ser upp mot himlen och tar upp tre bitar, en åt gången, samt tyder dem efter de förut inristade tecknen. Säga de nej, sker samma dag ingen vidare rådfrågning om denna samma sak; utfaller svaret däremot jakande, kräfves ännu bekräftelse genom järtecken. Också den saken är nämligen känd äfven hos dem: att utfråga fåglarnas läten och flykt. Nå­got för detta folk egendomligt är att pröfva förutsägelser och varningar jämväl af hästar. Dessa uppfödas för det allmännas räkning i samma heliga lundar, äro hvita och oberörda af allt världsligt arbete. De spännas för en helig vagn, prästen och jämte honom konungen eller höfdingen i samhället följa med dem och iakttaga deras gnäggningar och frustande. Till intet järtecken sätta de mera tro, och detta gäller icke blott om menigheten, utan äfven om de förnäme, ja om prästerna. De anse sig nämligen själfva vara gudarnes tjänare, men dessa vara deras förtrogne. Det finns äfven ett annat slags iakttagande af järtecken, hvarigenom de efterforska utgången af svåra krig. Från det folk, med hvilket man har krig, tager man på hvad sätt man kan en man till fånga och ställer honom till envig med en utvald kämpe bland ens egna landsmän, hvarvid hvardera