Sida:Germania 1912.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
19

att i tapperhet ej vara höfdingens likar. Vidare är det en källa till nesa och vanära för hela lifvet att såsom öfverlefvande efter sin höfding ha kommit tillbaka ur striden. Att försvara och skydda honom, att räkna äfven sina egna bragder till hans ära är deras främsta, heliga skyldighet. Höfdingarne strida för segern, hirdmännen för sin höfding. Om det samhälle, i hvilket man är född, är overksamt i långt fredslugn, uppsöker flertalet förnäma ynglingar så­ dana stammar, som för tillfället föra något krig, emedan dels hvilan icke behagar detta folk och dels man i farorna lättare får ett berömdt namn och blott i krig och fejd kan bibehålla en stor hird. Ty hirdmännen vänta sig af sin höfdings frikostighet denna frejdade stridshäst och denna framja bestämd för blod och seger; gästabud och en visserli­gen enkel, men dock riklig undfägnad gälla nämligen såsom sold. Medel till en dylik frikostighet stå blott att få genom krig och byte. Att plöja jorden eller vänta på årets gröda skulle man icke lika lätt kunna förmå dem som att utmana en fiende och förtjäna sig sår. Ja, det synes dem till och med höra håglösheten och lättjan till att med svett förvärfva hvad man kan med blod vinna.

15. Så ofta de icke syssla med krig, tillbringa de någon liten del af tiden med jakt, men mesta tiden i sysslolöshet, hängifna åt mat och sömn. Alla de tappraste och mest kri­giske göra nu intet, vården om hus och hem och jord är lämnad åt kvinnor och gubbar och åt de svagaste af hus­folket — själfva sitta de där slöa, i följd af en sällsam mot­sägelse i deras kynne, i det att dessa samme män på en gång älska lättjan och hata fredligt lugn.

Det är sed i deras samhällen, att man frivilligt och hvar man för sig bringar åt höfdingarne gärder af boskap och gröda, och dessa gärder, mottagna såsom hedersbevisnin­gar, tjäna till de nödvändiga behofven. Särskildt fägna de sig åt skänker från grannfolken, och sådana sändas icke blott från enskilda personer, utan äfven å statens vägnar — utvalda hästar, dyrbara vapen, medaljer och ringar. Och vi ha på sistone också lärt dem att mottaga pengar.