piskslag drifver henne genom hela byn. Ty för den, som gifvit sin dygd till spillo, finnes ingen nåd; icke skönhet, icke ungdom, icke rikedom kunna skaffa henne en man. Ty där skrattar ingen åt lasten, och att förföra och förföras räknas där ej som god ton. Bättre står det också för visso till i de stater, där endast jungfrur träda i gifte och där det en gång för alla afgöres om kvinnans äktenskapshopp och trohetslöfte. Så få de en man liksom en kropp och ett lif, på det att ingen tanke på ett nytt äktenskap, intet längre syftande begär må vinna insteg hos dem och föremålet för deras kärlek icke så mycket må vara mannen, utan så att säga äktenskapet själft. Att sätta en gräns för antalet barn eller döda något, som födts öfver det önskade antalet, anses för en skändlighet, och goda seder förmå där mera än annorstädes goda lagar.
20. I hvarje hus växa barnen oklädda och smutsiga upp till gestalter med dessa lemmar och dessa kroppar, som vi beundra. Hvarje barn näres vid sin egen moders bröst och öfverlämnas ej åt pigor och ammor. Herre och träl kan man ej åtskilja på någon finare uppfostran; midt ibland samma husdjur och på samma jord dväljas de, till dess åldern frånskiljer de frie och mannakraften ger dem prägeln. Sent smakar ynglingen kärlekens fröjder, och därför är hans mandomskraft outtömd. Ej heller med de unga flickorna brådskar man; de ha samma ungdomskraft och en liknande reslighet i växten: jämnåriga och fullt utvecklade ingå de äktenskap, och barnen bli därför en afbild af föräldrarnes kraft. Systrarne stå hos morbroder i samma ära som hos egen fader. Många anse detta blodsband heligare och innerligare, och vid mottagande af gisslan föredraga de att få dessa, emedan sådana enligt deras åsikt starkare binda samvetet och vidsträcktare förplikta familjen. Till arfvingar och efterträdare har dock hvar och en alltid sina egna barn, och testamenten förekomma icke. Finnas inga barn, utgöra bröder, farbröder och morbröder närmaste led vid öfvertagande af arf. Ju större antal
