densamma, medan kullarne småningom glesna, och den herkyniska skogen åtföljer sina chatter och slutar på samma gång som de. Folket har en mera fast kroppsbyggnad, seniga lemmar, trotsig uppsyn och öfverhufvud, större liflighet; de sätta till befälhafvare endast utvalde män, de lystra till sitt befäl, de förstå sig på att fäkta i ordnade led, de aktge på gynnsamma tillfällen, kunna hålla tillbaka sin ifver i anfall, ordna sin dag, förskansa lägret till natten, räkna lyckan bland det osäkra och mannamodet bland det säkra och — hvad som är i högsta grad sällsynt och eljes förbehållet åt den romerska krigstukten — lita mera på anföraren än på hären. Hela deras styrka ligger i fotfolket, hvilket de utom med vapen belasta jämväl med verktyg och proviant; andra germaner tycker man sig se gå till drabbning, men chatterna ut i krig. Utfall och tillfälliga skärmytslingar äro sällsynta. I själfva verket är det något för rytteristriden karaktäriskt att hastigt tillkämpa sig seger och hastigt vika — snabbhet gränsar till fruktan, långsamhet står närmare fasthet.
31. Ett äfven hos andra germanska folk, men blott undantagsvis och såsom yttring af individuell tapperhet förekommande bruk har hos chatterna öfvergått till allmän sed, nämligen att alltifrån första inträdet i manbarhetsåldern låta hår och skägg växa och först efter en fiendes dödande göra sig af med denna åt gudarne lofvade och åt hjältemodet hälgade ansiktsutstyrsel. Ännu stående öfver fiendens blodiga lik och afdragna rustning afklippa de det fram i pannan hängande håret, och då först anse de sig hafva betalt skulden för sin tillblifvelse och vara sitt fädernesland och sina föräldrar värdiga. De fege och okrigiska få behålla sitt ostädade utseende. Alla de tappraste bära dessutom en armring af järn — något som hos detta folk gäller som en skam — liksom en boja, tills de genom nedläggande af en fiende frigöra sig därifrån. Rätt många chatter tycka om denna utstyrsel, och ännu såsom gråhårsmän äro de härigenom igenkännliga och föremål för beundran af
