Sida:Germania 1912.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41

stammar, i väster vidtaga friserna. De kallas stor-friser och lill-friser allt efter måttet af stridskrafter. Båda stammarne begränsas ända ned till oceanen, af Rhen och bo dessutom omkring ofantliga sjöar, hvilka plöjts äfven af romerska flottor. Ja, till och med på oceanen ha vi i dessa nejder vågat oss ut, och ett allmänt spridt rykte förmäler, att Herkules’ stoder ännu finnas kvar, vare sig nu Herkules verkligen kommit dit eller vi ha vant oss att till hans fräjdade namn hänföra allt hvad någonstädes är stort. Djärfhet fattades ingalunda Drusus Germanicus, men oce­anen satte sig emot alla forskningar såväl rörande densamma själf som Herkules. Sedermera har ingen försökt det: man har i fråga om gudars verk ansett det mera öfverensstämmande med fromhet och vördnad att tro än att veta.

35. Så vidt går åt vester vår kunskap om Germanien; åt norr skjuter det upp i en väldig utböjning. Allra först kommer då chaukernas land, som ehuru det börjar vid frisernas gräns och upptager en del af stranden, likväl sedan sträcker sig längs efter de förut behandlade folkens område och slutligen gör en kil in i chatternas land. En så omätlig landsträcka icke blott innehafves, utan äfven uppfylles af chaukerna, den ädlaste folkstammen bland germanerna, hvilken föredrager att genom rättrådighet bevara sin stor­het. Utan vinningslystnad, utan öfvermod, stillsamma och afskilda utmana de ej till krig och draga ej på plundrings- och röfvartåg. Det bästa bevis på deras kraft och mod är detta, att de icke genom våldsbragder häfda sin höghet. Alla ha de sina vapen till reds och i nödfall står krigshären redo; folk och ryttare ha de i mängd, och samma är deras anseende i fredstid.

36. På sidan om chauker och chatter ha cheruskerna utan att anfallas af andra länge underhållit en alltför djup och förslappande frid — något som städse skänkt mera behag än trygghet, ty om man midt ibland hänsynslösa och