och inbördes krig erbjödo, stormade våra vinterläger och traktade efter de galliska provinserna. Och ehuru de blefvo trängda tillbaka därifrån, hafva de dock i senare tid mera blifvit föremål för triumfer än besegrats.
38. Vi hafva nu att tala om sueberna, hvilka icke såsom chatter och tenkterer utgöra blott en enda folkstam — de innehafva nämligen den större delen af Germanien och äro skilda i själfständiga stammar med egna namn, ehuru de gemensamt kallas sueber.
Ett egendomligt kännetecken på detta folk är, att de snedt uppstryka håret och uppbinda det i en knut; så skilja sig sueberna från öfriga germaner, så de friborne bland sueberna från trälarne. Hos de andra folken förekommer visserligen vare sig af någon frändskap med sueberna eller såsom oftare är fallet af härmningslust, detta bruk enstaka och inskränkt till ungdomen, men hos sueberna är det vanligt att ända in i gråhårsåldern stryka det borstiga håret bakåt, och ofta hopknytes det på själfva hjässan; de förnäma bära äfven finare hårprydnad i detsamma. Detta är deras omsorg om det yttre, och den är ju oskyldig, ty de göra ej detta för att vinna eller inge kvinnokärlek; blott för fiendens ögon smycka de sig, när de skola draga ut i krig, med större omsorg för att gifva sig ett resligt och skräckinjagande utseende.
39. Såsom de äldsta och ädlaste bland sueberna utge sig semnonerna; tillförlitligheten af deras ålderdomliga ursprung bestyrkes af ett religiöst bruk. På en bestämd tid komma nämligen alla folkstammar af samma blod genom fullmäktige tillsammans i en skog, hälgad genom fädrens heliga bruk och forngammal vördnad, och fira där genom ett offentligt människooffer sin barbariska gudstjänsts hemska mysterier. Äfven en annan art af vördnad bevisas denna lund: endast bunden går man dit in såsom en underdånig, varelse, som erkänner gudomens makt. Råkar man falla framstupa, får man icke låta hjälpa sig upp eller själf resa
