sig: på marken får man släpa sig ut. Hela detta deras religiösa bruk pekar därpå, att enligt deras tro folket har sitt ursprung från denna lund och att där bor den allhärskande guden, hvilken allt är underdånigt och hörsamt. Semnonerna få genom sin makt ytterligare anseende: de bo i hundra härader, och den stora omfattningen af deras stam gör, att de anse sig för suebernas hufvudfolk.
40. Langobarderna däremot äro fräjdade genom sitt ringa antal: omgifna af så många och mäktiga stammar, lefva de i säkerhet icke genom undfallenhet, utan genom strider och farors trotsande.
Därefter följa reudigner, avioner, anglier, variner, eudoser, suariner och nuithoner, skyddade genom floder eller skogar. Hos dessa hvar för sig tagna fins intet anmärkningsvärdt, men i gemen dyrka alla Nerthus, det är moder jord, och anse, att hon ingriper i människornas förhållanden och i vagn besöker folken. På en ö i oceanen finnes en helig lund och i denna en åt gudinnan hälgad vagn, täckt med en duk. Blott en präst får beröra den. Denne märker, när gudinnan är närvarande i den heliga vagnen och ledsagar hennes med kor förspända fordon under djupa vördnadsbetygelser. Nu blir det glada dagar, alla platser smyckas festligt, dem gudinnan hedrar med besök och gästning. Man börjar ej några krig, man griper ej till vapen, allt järn är undanlagdt, fred och ro äro endast då kända, endast då älskade, till dess samme präst till templet återför den på umgänget med de dödlige mätta gudinnan. Härpå tvås vagnen och duken och, om man vill tro det, äfven gudinnan själf i en undangömd sjö. Tjänst härvid göra trälar, hvilka strax därefter samma sjö uppslukar. Häraf den hemliga fruktan och den fromma okunnigheten om ett väsen, som blott de till undergång bestämde få skåda.
41. För öfrigt sträcker sig denna del af suebernas land ända in i de mera undangömda delarne af Germanien. Närmare oss bor, för att nu följa Donau liksom nyss förut Rhen,
