Den här sidan har korrekturlästs
52 HARALD JACOBSON
Och jag stupar, står upp; men jag tränger mig dock
förbi fördomars sargande snår.
Och i vanmakt förtonar förförelsens lock,
när vid enfaldens portar jag står.
Än ett steg, än ett ryck — så gick dörren då opp!
O hvad ro efter suckarnes ban!
O hvad glans från det ljuset, som ledde mitt lopp,
från min barnavärlds tindrande gran...
Och jag dignar på knä vid ett altarebord
— vid mitt julebord sjunker jag säll.
Och jag böjer mitt hufvud för ängelens ord
om den lille i Betlehems tjäll.
Hell dig, signade Barn! Hell dig, heliga Ljus,
som vår Fader till ledstjärna satt!
Du vill locka till himmelska boningars hus
hvarje själ i den heliga natt.
