de två, som voro midt i en spännande kamp framför Gibraltar, hoppade på bänken.
Dervid blef adjunkten störd: »Hvad var det?»
»En råtta,» svarades genast. Men då nu Marius’ välbekanta råtta lyftes upp från golfvet vid svansen, bröt hela klassen ut i skratt, ty Marius var en erkänd mästare i att skapa till råttor, i synnerhet hade han ett knep med öronen.
Men adjunkten blef ond: »Seså, Marius, är du nu framme igen med dina dumma råttor; jag tycker sannerligen, att du snart borde ha växt ifrån sådana der barnsligheter.»
Marius fick igen sin näsduk och började mycket flat att knyta upp knutarne; han måste emellertid skratta i mjugg; han tyckte det var så rysligt roligt, då Abraham kastade råttan.
Adjunkten såg på klockan: timmen var nästan slut; han lade de kära gåspennorna åt sidan, blåste ren katedern, fälde ihop knifven och tog till boken.
»Nå, Tolleiv, du kan ju ingenting, aldrig kan du något. Nå, du då, Reinert! kan du säga mig städerna i Belgien — ja, Namür ha vi också sagt — flera städer, flera städer! Inte du heller? Nej naturligtvis; ni ä’ af samma skrot och korn allihop der nere. Nå, du då, Sørensen! flera städer i Belgien efter Bryssel! Nå?»
»Klockan har slagit,» anmälde vaktmästaren i dörren.
