»Namür — inte Namur», sade adjunkten tvärt och såg i boken framför sig, »nej, den kommer inte än. Det är — låt mig se — tre städer, innan den kommer, som du nämde; hvad är det för tre städer? Nå, hvad är det för tre städer?»
Men nu hade Tolleiv gjort sig af med allt hvad han visste, och han försjönk i slött trots, utan att fråga efter adjunkten, hvarje gång denne blåste i ett pennrör och sade: »Hvad är det för tre städer?»
Lille Marius måtte ha slutat med sitt hemlighetsfulla arbete under bordet, ty plötsligt kastade han någonting till sin sidokamrat och gömde derpå sitt ansigte i händerna, så att bara ögonen gingo från den ene till den andre.
Marius’ sidokamrat skickade det han hade fått till sin granne, och så gick det uppåt klassen; några skrattade, andra togo det lugnt, som om de voro vana vid det, skickade det vidare och fortsatte med sin sysselsättning, hvad det nu var.
Men Abraham höll på med att förbättra sin solskifva på fönsterposten, och då hans sidokamrat kastade en blå tingest till honom, blef han förtretad. Han kände så väl till Marius’ råttor af den blåa näsduken, att han bara tog råttan och kastade den nedåt klassen utan att vända sig om.
Men dervid hampade det sig så, att Marius’ näsduk föll ned i Spanien och sopade ned både röfvaren och kofferdifartygen på golfvet, medan
