kry, att vaktmästaren kunde följa honom hem; fru Gottwald bodde ej långt nere i staden.
Lille Marius lemnade således skolan, blek och halft medvetslös, stödd på vaktmästaren, som bar alla hans böcker. Stinkdjuren strömmade tillsammans och sprungo framför för att se honom i ansigtet; några skulle till att göra narr af råttkungen, men en af de stora sade: »Låt honom vara, han är sjuk.»
Och så slapp han för första gången oförhånad genom sina fiender.
Rektorn skulle vida sorgfälligare ha tagit hand om sin lille professor, om ej händelsen med Abraham helt och hållit upptagit hans tankar.
Att en lärjunge blef sjuk under lektionen var ju någonting, som lätt kunde hända; lille Marius hade säkerligen ej varit frisk på hela dagen, det kunde man märka genast vid examinationen; han hade till och med gjort metriska fel under uppläsningen, någonting som eljest aldrig kunde hända Marius. Och rektorn måste nästan ge Aalbom rätt, när han fortfor att upprepa, att det var en skandal att skicka sjuka barn till skolan.
Men Abraham — Abraham Løvdahl — fräck, uppstudsig, i uppenbart trots! Man kunde ej missta sig härom; denne gosse gömde de allra farligaste anlag under ett väluppfostradt och öppet sätt att vara.
Om det ändå hade varit en son af råa och obildade föräldrar, sådana som de tyvärr hade så många; men en son till professor Løvdahl, en man så fin, så human och genombildad! Och
