rektorn; aldrig under sin långa pedagogiska verksamhet hade han blifvit så förskräckt. Sjelfve Aalbom stod som förstenad och glömde nästan lille Marius, som låg der nere utan att röra sig.
Men Morten baksträfvare flyttade beslutsamt bänken ut från bordet och lyfte upp Marius; han var blek och ögonen voro tillslutna.
»Hämta litet vatten,» sade Morten i sin trotsiga ton, medan han höll Marius uppe.
»Ja, vatten — hva’?» började nu adjunkten; »Gottwald är sjuk — det är en skandal att skicka gossen i skola, när han är sjuk — hva’?»
Under detta stod rektorn midt framför Abraham och stirrade på honom; slutligen sade han lugnt och strängt: »Gå hem, Løvdahl! Jag skall vända mig till dina föräldrar.»
Det var dödstyst i klassen, då Abraham samlade ihop sina böcker och gick. Den förbittring, som kokat upp i honom, medan adjunkten pinade Marius, föll så förunderligt hastigt tillsammans; och då han gick ensam ut öfver skolgården — det var midt under lektionstimmen — började han tänka på hvad det var han hade gjort och hvad väl hans far skulle säga.
Han tordes ej gå direkt hem, utan lemnade in sina böcker hos bagaren, der han var bekant, och tog sig en lång promenad utöfver östra delen af staden, der han ej lätt skulle riskera att möta sin far.
Emellertid kom lille Marius till sans, då han fick kallt vatten i ansigtet; han låg en halftimmes tid på soffan inne i rektorns salong, der de gåfvo honom Hoffmanns droppar, tills han blef så pass
