hvarje söndag; det var för öfrigt litet tryckande inomhus efter händelsen med Abraham, hvilken fadern fortfor att behandla med en köld, som höll honom i den pinsammaste spänning.
Professorn afslog först äran att inträda i direktionen. Icke hade han tid för sin praktik, ej heller var han lämplig för sådant. Han hade ju af princip hållit sig ute från affärslifvet.
Det var ju egentligen endast pro forma, menade Mordtmann; om något arbete var icke alls fråga; bankdirektör Christensen skulle bli administrerande chef, det gälde bara att få professor Løvdahls namn i direktionen.
»Kan ni inte hjelpa mig, min fru, att öfvertala er man?»
»Nej, min man råder sig sjelf i alla sådana saker,» svarade fru Wenche, utan att se upp.
»Om du önskar det, min vän, skall jag gerna gå in i direktionen,» svarade professorn vänligt.
»Jag önska det? Hvem säger det? Hur kan det falla dig in?» sade frun nervöst.
»Åh, du intresserar dig ju ifrigt för herr Mordtmanns fabrik; och jag vill också gerna göra vår unge vän en tjenst. Alltså: jag är villig att gå in i direktionen, herr Mordtmann!»
»Tusen tack,» svarade denne och lade i sin glädje ej märke till fruns uttryck. Han lyfte sitt glas: »Ja då är allt i ordning; nu lofvar jag, att det inte skall dröja länge, förr än fabriken står der.»
Fru Wenche var i en obehaglig stämning. Den förtrolighet, som så hastigt uppstått mellan henne och Mordtmann, började redan att genera henne; hon såg mycket väl, att hennes man lade
