märke till hvarje ord och hvarje blick mellan dem; och hon visste, att han trodde, att hon i denna fråga om fabriken hade varit i komplott med den unge mannen.
Och det retade henne, emedan det ju icke var sant. Men hon kände, att om hon sökte försvara sig, skulle hennes ärlighet komma till korta gentemot hennes mans misstänksamhet, och förvecklingen skulle bara bli större.
Men just detta, att hon mot sin vana uppgaf tanken på förklaring, pinade henne och gjorde henne osäker både i förhållandet till mannen och till den främmande.
Dertill kom, att hon i dessa dagar för första gången hade känt hvad hon så ofta hade ryst för: att hennes son kunde bli henne främmande, eller att i alla fall någonting kunde skjuta sig in mellan dem och förspilla den obegränsade förtrolighet, hvari de hittills hade lefvat.
Då hon slutligen fick höra hela historien om Marius och Aalbom från Abraham sjelf — han berättade med nedslagna ögon, ännu helt förskräckt öfver hvad han hade gjort — då tog modern honom i sina armar och ropade: »Nej, men Herre Gud, ha de bannat dig för det? Skulle du sitta och se på, att de pinade din bäste vän? Det var dugtigt gjordt af dig, Abraham!»
Men han såg förskrämd upp till henne och för första gången märkte hon med sorg, att han ej hade full tillit till henne.
I samma ögonblick föll det henne också in, att det var en betänklig sak att rent af motarbeta mannen, att lära sonen tvärtemot fadern, berömma
