honom för det hon visste skulle ha bedröfvat och förskräckt den andre.
Fru Wenche hade ofta tänkt sig, att den måste komma, den stund, då sonen märkte den stora klyfta, som var mellan fadern och modern i de allvarligaste saker.
Men hon hade tänkt på de stora religiösa frågorna, och hon hade varit förberedd. Hon ämnade, allt efter som Abraham blef så stor, att han kände behof af att upplysas derom, öppet och ärligt säga honom, att hon ingalunda trodde på allt det, som andra menniskor tro på.
Det hade också börjat, och hon hade flera gånger talat med honom om sådana saker. Svårt var det, men hon hoppades dock alltid, att stor ärlighet från hennes sida skulle göra det klart för honom, att han i allt kunde tryggt lita på henne, om hon just ej var en troende som de andra.
Hon tyckte icke, att det var rätt att peka för honom på allt det hyckleri, hon såg och lefde i. Professorn tog Abraham med sig i kyrkan, sade ibland »Vår herre» och dylikt; men hon visste ju så väl, att det ej fans ett spår af sann kristendom hos honom.
Det kunde hon ju ej förklara för deras son, och det var och blef en stor svårighet beträffande det religiösa. Visserligen syntes ej heller Abraham vara annorlunda gripen af religionen, än att den som skolämne måste kunnas perfekt, och att det var en viss ton och min, som hörde till, när man gick i kyrkan.
Men bara detta, att hon kunde höra, när han till exempel frågade: »Hvarför går du aldrig i
